havet luktar annourlunda på den här sidan landet

Dimman över östkusten. Jag tar ett två tre steg mot borgen i svart vatten. Spänningen mellan det som kommer och det som har varit stiger ur skatstenar, husknutar och skrot på asfalten jag för mig framåt på.

Det vilar en ödslighet över den här staden
som jag har svårt att ta på. Den bara finns där. En slags sorgsenhet. På ett sätt gillar jag det. På ett annat inte. Det tynger mig. Det finns tystnad tillräckligt för att mätta en framåtanda på. I varje hus finns ett dukat bord med små små dammlager samlade på glasen. Någonstans hänger en tavla från de tider då havet fortfarande levde. Någon passerar djurbutiken, ger en rask blick på den lilla tvn från tidigt nittiotal som visar hundar, springande hundar. I studion för tatueringar står en pokal från flera år tillbaka.

Havet luktar annourlunda på den här sidan landet. En blandning av tjära och tång som snart inte finns där längre. Jag minns tydligt båtens skrov mot stilla vatten. En badboll i en motorbåt, en nedfälld bom mot en segelbåt. Den här staden är full av historier och människor men varför brinner den inte? Tryckande tristress runt mitt huvud. Tryckande. Dimman.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0