För tider som har varit sa du.

Framför mig ser jag en gul äng. Det finns inte så mycket mer. En gul äng. För det mesta är det ljuset som får mig att återkomma till ängen. Det är egentligen inte så mycket mer. Bara ljus. Ljuset brukar jag tänka på. Ljuset i staden, ljusen mot din hud. Ljuset som väcker mig varje morgon. Ljuset som en strimla i det stora röda, ett hål, en svart flod och ett pirr längs nerver och hjärnbalkar.

Klockan är nästan två när jag står och dansar på ett golv jag inte hör hemma på, jag ger min röst till luften för budskap jag inte känner för, jag har halter i kroppen som rubbar balansen. Det rinner salt längs mina kinder när jag står med kepsen på sne och tittar ut över staden och det märkliga ljuset som lägger sig som en fluffig uppsats mot taken. För varje ljus finns en historia. Och det gör mig berörd. Det för mig framåt.

Du och jag pratade om motorvägen i våra huvuden och stömmen av blod som vandrar längs varje balk och livsgnista och drömmar och floder vi bär inom oss. Det är inte ens två olika filer vi har inom oss. Vi har två olika motorvägar. I olika städer. I olika länder. Vi ser olika skyltar och kartor och rondeller. Du är kaos och jag är lugn sa jag. Men menade jag tvärtom? Du ringer mig när du har kommit hem från tivolit. Du ringer mig när du är ensam och jag undrar vad det är i dig som fäster dig vid mig. Vem är du? Och varför jag tagit dig in? Kanske kan jag se dig i samma bild som ängen. I samma ljus. På samma väg. Det gör mig berörd på något sätt. Kanske tvingar det mig också framåt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0