1. Tre veckor



Ny stad. Gula strukturerade löv rinner i osymetriskt ner mot asfalten. Dom säger att det är tyngden. Kraften och lagen som äger den typen av handling. Att dra någonting till sig. Till botten. På plats. För flera tusen dagar sen var mitt skal i en ålder av nitton år, pulserande. Nu är jag flera tusen dagar äldre. Med hetsen som ett ärr på näthinnan kommer sårbarheten och mina tusen dagar blir en magnet mot den asfalt vi har lagt över gräset. Det vilar en trygghet över där jag befinner mig nu, trots att mina händer skakar av substansen i valet.

Jag är klyschan och jag trivs med det. Står i den svenska stilmanifistierande trasan till klädsel och dunkar rythmen mot en annan kropp. Det är ett dansgolv. Eller en utställningslokal. Röken sticker i ögat och någon annan hand kastar egenklippta pappershjärtan i en luft fylld av elektroniska ljudvågor. Rök. Konst. Syre. Öl på golvet. På plats men ändå så långt borta.

Klockan är 02:04. Sitter på en barstol och gnider min korta ofrivilla page mot imman på glasrutorna. Runt omkring mig sitter mina vänner med glimten i ögat och jag dör varje gång jag tänker på storheten i det. Att sitta och kisa i en dimmig bar i östra Berlin tillsammans med hjärtan som dunkar på samma våning, är nog det bästa som kan erbjudas om man vill stanna på marken.

Tio dagar senare står en svettig svensk unga kvinna från en ö och skriker på kvinnan bakom disken på posten. Ich villen frimärke haben. Kontrasten är tydlig. Mellan ljus, smuts, ensamhet, stadsproblem och skosulor mot historien i stadens gator. Kontrasten mellan ögonkasten. Det är staden som föder den.

Det är en underlig känsla att befinna sig i en stad med flera miljoner gånger det dubbla fötter, konversationer och tysta blickar utan att kunna förstå eller göra sig förstådd. Från den högra till den vänstra sidan av tunneln i hjärnmassan kan helheten i mig dock konstatera. Jag gillar det. Lugnet i pulsen. Andetagen i observationen.

RSS 2.0