betraktelser i brisen av ett dött havs tysta klagan

Det är trehundra meter till marken. I augusti. Frosten ligger som en tunt täcke över kebabfläkten. Den har slutat låta nu. Ett ihåligt surrande av grillat griskött. Ibland stänger kebabstället som inte låter kunder köpa på krita, för tidigt. Någon hänger på låset. Någon går, med nacken i nittio grader, sviktande ensamma steg, hemåt.

Det är femtio centimeter från mina tår och det stora aliminiumröret. Röken från skorstenen landar någonstans ovanför den döda Östersjön och Sveriges enda levande marinbas. Min gård har ett enormt soprum, i taket över soprummet är det ett stort hål. Det föll snö under den kallaste vintern på trettio år. Från taket, nästan där jag sitter, ner på soporna som människorna slutat tänka på. 



På min gård gnisslar ståldörren till porten i ett eko mellan tegelväggar och småstadsångest. Någon har glömt julpyntet på balkongen.  Någon hostar en sista gång innan sömnen tar honom. Framför mig, en stilla Östersjö och en fjärran väg mot Kina. I kväll är vattnet lugnt. Jag ser fängelset härifrån. Jag ser fyren. Jag ser vägar framåt. Navigeringsfält som vi har byggt själva. Av logiska skäl. Av praktiska skäl. Eller av helt andra skäl. 



Lägenheten på fjärde våningen på andra sidan. Alltid samma ljus. Gröna lysrörslampan. Sista måltiden. Kala väggar. Vita täcket med två långa vita fötter utanför sängen. Du är för lång för din säng. Vad gör du nu. Vart vandrar dina tankar. Är din blick i det stilla taket eller tillbaka i det stormande livet?



Någon tänder lampan på våningen under. Som om ett liv inte pågick en våning upp. Ingen skulle märka om du inte somnade. Paret till vänster har den absolut största tvn jag har sett. Den sjunger stilla om populärkulturen och människors insomna i vanlösheten. Småstadstristessen kryper i mig och en sekund, bara en sekund, tänker jag att jag kan gör allt jag vill.

Det är en rund stjärnhimmel över Sverige i kväll och jag lyssnar på gitarrer från Amerika. Tillslut tänker jag att det är långt ner. Men ganska nära till toppen. Sen tänker jag på dig och undrar om det är vi som ska vakna bredvid varandra i framtiden. Eller om det i framtiden, finns något annat för mig. Det är sådant man inte vet. Det är en sak jag vet.

RSS 2.0