16. dagen efter julafton

Dagen efter julafton. Det är snart ett år sedan. Då på andra sidan jorden. Nu på andra sidan Sverige. En fot på väg och en stadigt på östkusten. Mitt stora jag sitter med havet rinnande längs halsen bland militärer, tonåringar och småstadsbrus. Rörelse! Med fingret mot världen nedanför. Försöker sortera minnen och friktioner av rörelse, känslor och delar av min kropp som bara handlar om den här resan.

Australien. Kolsvart natt. Juldagen 2010. Jag minns den väl. Fuktigheten under tröjan, syrsorna i natten och ljuset från bilen som kom och hämtade mig. Flanellsäten mot nakna ben, skräpet på golvet och den där frätande lukten av hund. Lukten som en vägg när vi öppnar bagageluckan. Smuts och sot och landsbygd. Sovande stampande människor någonstans på jorden. Så som det ofta brukar vara. Min armar runt henne och ett steg bakåt. Ögon flackar mot Jennie och hennes blonda utväxt och röda scarf i ljuset av fönstret från receptionen. Natten skiljer henne från henne och mörkret. Gränser var redan töjda. Tår längs insidan ögat. Ljudet av gruset mot bilens gummideck. Syrsors visa mot nattens mest sovande område. En blick bakåt och Jennies hand som vajar fram och tillbaka. Minns tomheten som en triangel i magen när jag rullade mot bussen som skulle ta mig hundra mil över australiensiskt högland. Mot tropiska breddgrader och barriärrev och äventyr i ensam anda.

03.30 am. Doften av fuktighet, svett och tropisk kyla i bussen. I tretton timmar tänkte jag på Jennie. På hur det känns att skiljas åt. Australien. Östkusten. Vi stannar på en nattöppen mack mitt i ingenstans på världens största ö. Jag köper en cola för att hålla ögonen öppna mot flanellsätet framför mig. Nu är jag ensam. Nu är jag ensam. Ekot mot skalet. Jag minns att mitt finger skakade okontrollerat vid ett tillfälle. Det var adrealinflödet. Bestående av både reskänslan och ensamheten. Friheten i det kan många gånger generera fokus än idag. Småstad till småstad.

Måndag. Rutiner och nytt liv. Flera månader senare sitter jag här på svenska östkusten och tänker på hur mitt hjärta är delat i det som skiljer mig från här och det jag skiljt mig från där. På hur det är att resa. På att röra sig.

Kommentarer
Postat av: Jennie

Åh, finaste finaste Matilda. När ska du sluta åka ifrån mig?

Hoppas vi ses nästa helg. PUSS!

2010-09-19 @ 19:39:11

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0