17. Det var queerfestival och TV ville prata med oss.

Hettan är tryckande. Gräset mot barfota fötter och örat mot skratt och människors blickar längs axeln. Svetten mot pannan. Melbourne är vibrerande och varmt och sommarens första romanser ligger i luften. Det är queerfestival och jag lutar mig mot ett träd för att bli av med värmen. Besöket och nöjet i den här stan är mitt, men den äger mig redan. Fredagkvällen några veckor senare. Tänker på franska och går under byggställningar över gator som jag inte har noterat i dagböcker. Fötter mot golvet i någon nyöppnad bar. Fredag. Träffar en fransk dj på internet några dagar tidigare, han är en man av kaliber, i baren möter jag en svenskodlad tjej som presenterade mig för en svensk hjältinna. Hon berättade om mordet i Linköping, om akademiska termer och sydamerikanska äventyr. En akademikers hjärta mot en svindlande spontan världresandes förvirrade tankar. Nu sitter vi på queerfestival. Dricker det röda vinet och min kropp är utanför någon slags ork. Andas ut. Andas in. Annie framför mig som ett kaos direktimporterat från absurda delar av världen. Hennes hår i en tova, en lätt suddig blick och konversationer om många saker i kors.

En solbränd Jens Lekman svimlar rullande förbi. Bakom träden i parken reser sig Melbournes höga symoler för pengar. Jag tänker på det en stund. Att det är en mäktig bild, men ändå så trist och malande. Jag tittar på mobilen. Jag har tusen nummer. Jag har ett australienskt simkort som jag lägger mot pannan. För svalkan. Det här är ett minne tänker jag. Omkring mig människor som jag. Någongång vid 15 pm. Träffar fyra kvinnor som jag delade säng med den sensaste veckan. Vi sitter i gräset och pratar om blue grass och grönt gräs. Överallt lädermän och transvestitsorgsna ögon. TV vill prata med oss. En efter en, FItzroy, st Kilda, Fitzroy...Sweden. Blickar mot mig. Jag är tillfällig här men staden äger mig. Jag funderar lite på den tanken innan vi vandrar planlöst mot torget och där vi splittras för sista gången. Mycket i det vi kallar livet är tillfälligt men stående på samma gång säger jag till personen i receptionen innan sömnen lägger sig över mig i över tjugofyra timmar.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0