10. med huvudet mot stranden

Vi har problem med motorn. Eftermiddagssol i New Zealand och höga berg mot näthinnan. Vi har sprängt sönder trummhinnorna med Kings of leon första platta och Rolling Stones i samma ordning. Hanna och jag. Bredvid mig sträcker sig en oändligt lång sensommaräng med vete, havre och annan okänd vassliknande växt. Vi hör havet långt borta. 7.03 pm och vi har lämnat james och bilreparatören i den sovande staden. Han hade olja på byxan, en hund och det varmaste hjärtat. Han kanske tror på jesus men jag tror på honom. Vi lämnar spår efter oss. Olja. Motorhuven ryker. Vi försöker hitta en plats för vår kapitalistiska, åttameters monster till världsförstörare. Gas broms, gas broms. Ödemark. En lätt spänning av nordisk irritation ligger som en skugga längs bilens varma säten.

Vi svänger in på en lång och skumpig strandväg. Hittar en plats i solnedgången. Lagar pasta med färdig sås. Varmt och klibbigt. Stranden mot våra fötter. Det är vi och till höger möter vi två smutsiga hippies som sover i en gammal volvo combo. Sandflugor som en irriterande fastlås nerv. Hippies som slår varandra med pinnar och skägget som har växt till knäna vajar i vinden. Min hud är täckt av vasslukt och myggspray från Australien. Inget hjälper. Som en tryckande ökenhetta, som ett orimligt besvär. Sandflugor i ögat. Men solen är en kraft som behåller oss sittande i hennes närhet. Vågor mot sanden. Det är svårt att beskriva tystnad eller något som är öde med ord. En plats där man känner att man undrar om man verkligen är på jorden. Om någon skulle kunna hitta oss här. Jag skulle vilja beskriva det som en tryckande känsla. Öken.

Det är det där ljudet. Ljudet av vågor mot öde strand som jag minns mest. Små sandflingor som rullar mot varandra. Klockan är 7.05 am och tolv timmar senare har jag solen i ögat och Mari bredvid mig. Vi springer ut mot sandflugor och morgonblåst. Vi har smutsiga hippies på vänster sida. Luften smakar salt och jag minns tre två ett år av min bardoms salta sommrar. Blicken mot horisonten och ett dussin delfiner som hoppar och landar mjukt och smidigt i nästa våg. Ett dussin som nerverande, vibrerande, skakande, vilset och lyckligt längtar någonstans. Precis som jag.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0