11. now, you're among strangers



San Francisco och mina fötter mot sammetssoffan.
Israelen, modellen och Lena är där. Vi pratar om konst och ursprung. Om att hitta och att söka. I Amerika har man ingen mysbelysning. Lysrörsljus mot mina ögon som glänser tappert mot tvn. Vi dricker lokal öl och äter garlic crisps och jag känner en trygghet i magen ett obehag bakom mig. Jag hör Lenas skratt från köket. Jag hör Jasons vals med Eric i köket. Mer detaljer får jag inte med mig i hjärnbalken. Det som förändrar den här kvällen, händer plötsligt. Och för en gång skull tycker jag inte om saker som händer plötsligt. Tre sekunder senare med mobilen i handen med mammas ord i handen med ord från andra sidan i handen med ord från vettet i handen. Allt i handen. Tre sekunder och skype på den kaklade toaletten och svenska ögon mot svenska ögon genom cyberrymden och jag lättar på hjärtat som skaver av saknad till något som jag kallar familj. Något som jag alltid alltid litar på. Min katt är smal och den vargiska istidsvintern har förstört henne och nu kastar hon inte längre snö med tassarna hon tittar inte ens på mig hennes ögon glänser tappert mot tvn. Hon springer i liggande position och hon har blod i hjärnan och jag skriker på svenska på amerikanska på henne för att hon lämnar mig när jag inte är där. Hon har det bra säger läkaren och tittar in i skärmen mot mig. Jag är för tillfället en digital konstruktion och mina känslor kan jag inte skicka replikerar jag.

Klockan är omvänd här. Hennes svarta vita päls med den lilla rosa nosen ligger stilla i fönstret med isen mot brännö i ryggen. Hon är inte där längre. Hon är i usa. Hon är med mig. Hon är stilla. Hon har det bra. Och mitt hjärta skaver när jag hör henne prata till mig. "My cat just died" och vi faller ihop på soffan med joggingbyxor och strumpor och universiell förståelse från mellanöstern till barcelona till scandinavien till landet utan historia. Sorg.

Natten. Height st är blek och tyst och uppkäftig utanför fönstret. Jag har tre täcken över magen och salt på kinderna och världens största soffa att lita på. Tre sekunder och jag har två katter och en hund på magen. Andas in, andas ut och det som kallas vise versa. Förståelse. Retoriklös sådan är något av det bästa som finns. Och jag fann den. I sorgen. På andra sidan. Among strangers.

10. med huvudet mot stranden

Vi har problem med motorn. Eftermiddagssol i New Zealand och höga berg mot näthinnan. Vi har sprängt sönder trummhinnorna med Kings of leon första platta och Rolling Stones i samma ordning. Hanna och jag. Bredvid mig sträcker sig en oändligt lång sensommaräng med vete, havre och annan okänd vassliknande växt. Vi hör havet långt borta. 7.03 pm och vi har lämnat james och bilreparatören i den sovande staden. Han hade olja på byxan, en hund och det varmaste hjärtat. Han kanske tror på jesus men jag tror på honom. Vi lämnar spår efter oss. Olja. Motorhuven ryker. Vi försöker hitta en plats för vår kapitalistiska, åttameters monster till världsförstörare. Gas broms, gas broms. Ödemark. En lätt spänning av nordisk irritation ligger som en skugga längs bilens varma säten.

Vi svänger in på en lång och skumpig strandväg. Hittar en plats i solnedgången. Lagar pasta med färdig sås. Varmt och klibbigt. Stranden mot våra fötter. Det är vi och till höger möter vi två smutsiga hippies som sover i en gammal volvo combo. Sandflugor som en irriterande fastlås nerv. Hippies som slår varandra med pinnar och skägget som har växt till knäna vajar i vinden. Min hud är täckt av vasslukt och myggspray från Australien. Inget hjälper. Som en tryckande ökenhetta, som ett orimligt besvär. Sandflugor i ögat. Men solen är en kraft som behåller oss sittande i hennes närhet. Vågor mot sanden. Det är svårt att beskriva tystnad eller något som är öde med ord. En plats där man känner att man undrar om man verkligen är på jorden. Om någon skulle kunna hitta oss här. Jag skulle vilja beskriva det som en tryckande känsla. Öken.

Det är det där ljudet. Ljudet av vågor mot öde strand som jag minns mest. Små sandflingor som rullar mot varandra. Klockan är 7.05 am och tolv timmar senare har jag solen i ögat och Mari bredvid mig. Vi springer ut mot sandflugor och morgonblåst. Vi har smutsiga hippies på vänster sida. Luften smakar salt och jag minns tre två ett år av min bardoms salta sommrar. Blicken mot horisonten och ett dussin delfiner som hoppar och landar mjukt och smidigt i nästa våg. Ett dussin som nerverande, vibrerande, skakande, vilset och lyckligt längtar någonstans. Precis som jag.

9. en mening kan förändra allt



Solen lyser mellan träden.
Stora gröna blad och ogenomträngliga snåriga stigar framför oss. Vi cyklar i tystnad. Bilar, mopeder, cyklar flyger förbi på den gropiga grusvägen. Vi har bikini och shorts och det är sjukt varmt och händerna på styret och solglasen för ljuset. Solen är starkt. Vi är på väg till surfkillen och revet. Det finns egentligen ingenting att säga. Vi bara är. Vi cyklar förbi organiska, ekologiska restauranger, kollektiv i stora hus i utkanten av djungeln, blommor, och alla klorofylliska väggar som reser sig bredvid oss. Fåglar i luften, tropisk hetta i luftstrupen, havets brus i öronkanten och framtidens ljus i ögonbiten. Det är stilla och vi är skandinaviska cykelfötter i centralamerika. Mari bryter tystnaden. "Jag är så lycklig". Meningen har inte bara en vardagsuppenbarelses ton i stämman. Hon säger det med medvetenhet, med kraft och med sprängande ärlighet. Och sånt är värt att skriva om.

RSS 2.0