14. my first wednesday night in New York gave me what I was looking for

Klockan är 4 am och natten ligger stilla, ljus och isigt klar över Brooklyns hustak. Vi har precis kommit hem från queerklubben på Metropolitan ave. Vi tar trappan med skitigt kaklade väggar upp på Morgan ave. Det är vår gata. Ett stenkast från vårt hem. Upp för trappan. Någon tar barnvagnsspärren ut och alarmet ekar mot klinkersen och tunneln mot manhattan. Det är lustigt, som vi så många gånger konstaterade, att man pustar ut, andas in och slappnar av när man kommer ut från tunnelbanan och sätter sin fot i riktning mot söder och Park Slope, rätt ut på Brooklyns asfalt. Framför mig, gamla fabrikslokaler, lastbilar, galler, dunkande hjärtan och trasiga vägar. Ett bestående lugn som man inte finner någon annanstans i New York. Gamla fabrikslokaler som konstnärsnästen, reklambyråer och luftiga hem.

Ekoaffären i hörnet har öppet dygnet runt. Jag och Anna sätter oss på en utav bänkarna utanför affären. Det är fler än vi som mumsar på en brie salamibaguette för att stilla danskoman. Vi sitter tysta. Amerikanskorna från Kalifornien som spenderat sin halva kväll på queerklubben med oss ligger redan hemma och sover. Vi är däremot inte trötta. Jag slänger ett ögonkast mot Robertas till vänster om mig. En plåtdörr med galler över fönstret och gråa gardiner tillsammans med en liten röd skylt som signalerar att det finns liv i bygnaden. Jag tänker på hur jag länge undrade vad det var för ställe. Som yttre betraktare har man ingen aning. Det kunde ha varit något obskyrt, nasty och olagligt. Kunde ha varit ett hem, knarknäste eller dagis.

Bakom plåtdörren finns en annan plåtdörr och därefter ett draperi. Bakom draperiet finns det sjungande bartenders, rockabillybrudar som bakar pizza i stenugn, långa, snidade träbord med stearinljuset som central figur. Man kan dra handen längs betongväggen, gå ut på altanen och sitta vid lägerelden, titta på den kombinerade radio/studion, eller gå två trappor upp, till restaurangens egna växthus som är uppbyggt på två kontainrar. Jag tänker på robertas när jag äter min baguette.

Anna petar mig på axeln och pekar på en folkmassa framför oss.
En man med rastaflätor och ärr i ansiktet spelar på sin saxofon, han snurrar, blundar och sträcker saxofonen och halsen upp mot stjärnorna och ljuset av New Yorks ständiga elförbrukning. Det är själfullt och mina knän skakar. Jag är svag för saxofoner och tanken om New York som en jazzeurofoisk plats spänner i mig. Det är sant. Myten är sann. I den skitgaste, kanske mest nutida mytomspunna delen av staden, mitt framför mig, får jag en privat musikaliskt briljant uppvisning tillsammans med andra onyktra, dansande och nattligt pigga Brooklynbor. Mina knän darrar och mannen, som uppenbarligen går på substansblod spelar så att kinderna blir röda och man ser hans blodådror pumpa. Det är fint. Tills någon slänger upp ett gammalt fabriksfönster och skriker att han ska sluta spela. Vi som befinner oss nere på gatan i saxofonistens parti skriker tillbaka. Och för varje "shuut up" får killen i fönstret en underbar improviserad saxofonmelodi tillbaka. Och så håller det på. Klockan är snart 5.40 och vi beger oss mot rummet med råttor tassandes på stengolvet. Vi sover länge den morgonen och nattens bravader vilar för alltid på våra läppars ivriga ord.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0