13. "The Planet" just crossed our way

Vår gråa skinande cruiser PT. Håret fladdrar i brisen. Anneli håller på att hämta sig från jetlaggen och jag har foten på pedalen. Nedvevade rutor och musik på högrsta. Vi kör längs Melrose ave, genom West Hollywood. På väg till MOCA. Nämn en person i vår bekantskapskrets som inte har påverkas av tv-serien som utspelar sig i samma stad vi nu befinner oss i. MOCA har en stor roll i denna tv-serie. Himlen mot ögonkanen. Solen mot bröstet. Los Angeles framför oss. Stadens hjärta är dessvärre biltrafiken. Små avgasspottare slingrar sig runt varje hus. Blodådror som alla fyller en funkrion för stadens rörelse. Trafiken står ofta stilla. Men det är ingen som bryr sig. L.A har ett lugnt tempo måste jag säga. Vi vrider båda huvudet åt vänster i den sista korsningen innan MOCA. Till vänster lägger sig solstrålarna mot en veranda, roséglas och skratten som ekar mot metallskrovet vi färdas i.

Vi stannar där. Går upp på verandan och vi möts av en kram och tre servitriser som frågar om vi vill sitta ute eller inne. Vädret är på sin californiska sida och självklart väljer vi solen och verandan med oljade mahognymöbler i West Hollywood. Servitrisen är en afroamerikan i bästa L.A-style. Hon kramar om oss så att min kind trycks mot hennes varma. Hon visar bilder på Leif som tydligen är från Sverige i hennes mobil.

Matupplevelsen som är värd att betala för. Dyrt var ordet för menyn men Anneli ser ut som Shane och jag som en mindre fattig L.A-bo så vi äter exlusiv cesarsallad med bröd, olivolja och soppa med toast. Lyxmaten i livsnjutaratmosfären. Gröna buskar hänger över verandan och West Hollywoods queera elit sipprar på sina vinglas. (Notera att queer i L.A inte riktigt är samma sak som i Europa) Morgonsolen och koldioxidhalten. Andas in. Jag dricker Kaliforniens bästa cappucino och vår vän till servitris slutar aldrig att prata. Anneli har sina pilotglasögon på, skinnjackan på och vi skrattar åt den lite smått absurda situationen att vi hamnat på verklghetens motsvarighet till "The Planet" från tv- serien jag nämnde innan. En, två, tre timmar och vi lämnar verandan. Solen vrider sig åt höger och vi beger oss mot vårt befintliga mission. MOCA. Innan vi lämnar verandan får vi kakor och varsinn take-away cappucino och ägarens gigantiska armar runt våra kroppar. Vem sa att L.A var ytligt och plastic? På många sätt har denne rätt. Staden är smutsig, skev och filthy. Men på många fler sätt är L.A som en varm salt sommarvåg. Kraftig, varm och oberäknelig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0