12. montezuma, costa rica till kanarieöarna, spanien med kärlek

Montezuma i morgonsolen. Ett Costa Rica som vaknar med havsbrus och fallande cocosnötter. Kanarieöarna i kvällsmörkret. Myggor som vaknar och turister som skålar. Jag befinner mig på den förstnämnda plasen. Där sitter jag i ett klaustrofobiskt vitt rum och tittar på en skärm med bilder av det svenska eländet. Snö och vita horisonter. Hamnen är isfrusen och mamma tar sig från Halsvik till Uttervik på isen. På min halva av jordklotet, genom fönstret, åt vänster ser jag männsikor som plockar ihop efter dagen marknad i skuggan på torget. Torget som är omgivet av amerikanska medborgare i terrängbilar och hotell och männsikor i alkoholismens fotspår. Jag nynnar på musik som påminner mig om mitt land. Mitt land som är så annourlunda i jämförelse med det här landet. Och jag funderar på mig som resande. På mig som turist. På mig som global medborgare och slutligen på mig som en bricka i spelet.

Tio macintoshdatorer med senaste programvaran och en kylfläkt som befriar våra scandinaviska kroppar från hettan och havsvinden och pistolrånen på stranden. På väggarna hänger tavlor av gamla fotografier, tidningsutklipp och svenska texter. Det var svenskar som hittade den här platsen. Som på så många andra platser i världen har någon från fjärran kommit dit med drömmen om ett paradis. Om något annat. Nu ser det ut precis som alla andra exploaterade turistonanier. Inhemsk kultur på utsidan och historia med hål i hjärtat på insidan.

Men nu är jag här. Och vi hoppar i vattenfall i djungeln, vi ligger själva på stranden och låter pacific sea skölja och dra oss flera meter från havsbrynet, vi ser amerikansk film på storbild med havet i öronvrån och vi dansar salsa och tittar i skärmar. Och just i min skärm finns Linnéa. Hon är på kanarieöarna som är fullt av svenskar. Det var längesen jag skrattade på svenska och pratade med en slagkraft och säkerhet som bara sällskapet av goda vänner kan framkalla. Vi pratar om framtiden, lycka och hur saknaden ter sig. Det är nästan absurt. Vi har fötterna mot marken på två försvenskade ställen på jorden. På andra sidan. Så lång från varandra. Så långt från Sverige. Hanna frågar något på norska och skrattet från Linnéa går inte att ta miste på. Det är något vi inte ens behöver tala om. Vi skrattar åt samma sak. På ett hjärtligt sätt. På ett djupt sätt. Och jag minns att jag tyckte att det är märkligt hur man kan förmedla en stämning och en känsla genom två surrande skärmar och en fin vänskap där bakom. Det är något som lyfter mig med den insikten. Det är något som får mig att gå vidare. Tanken på att världen är liten. Tanken på det, är lugnande. Tjugoåtta minuter senare och det blir tyst när vi lägger på. Det blir varmt när jag går barfota genom dörren. Mitt hjärta dunkar för mina vänner. För mitt land och för min historia. Men också för världen och allt annat som spricker, älskar, dunkar, blöder, bubblar och får mig att komma till små underliga insikter vid stora underliga tillfällen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0