14. my first wednesday night in New York gave me what I was looking for

Klockan är 4 am och natten ligger stilla, ljus och isigt klar över Brooklyns hustak. Vi har precis kommit hem från queerklubben på Metropolitan ave. Vi tar trappan med skitigt kaklade väggar upp på Morgan ave. Det är vår gata. Ett stenkast från vårt hem. Upp för trappan. Någon tar barnvagnsspärren ut och alarmet ekar mot klinkersen och tunneln mot manhattan. Det är lustigt, som vi så många gånger konstaterade, att man pustar ut, andas in och slappnar av när man kommer ut från tunnelbanan och sätter sin fot i riktning mot söder och Park Slope, rätt ut på Brooklyns asfalt. Framför mig, gamla fabrikslokaler, lastbilar, galler, dunkande hjärtan och trasiga vägar. Ett bestående lugn som man inte finner någon annanstans i New York. Gamla fabrikslokaler som konstnärsnästen, reklambyråer och luftiga hem.

Ekoaffären i hörnet har öppet dygnet runt. Jag och Anna sätter oss på en utav bänkarna utanför affären. Det är fler än vi som mumsar på en brie salamibaguette för att stilla danskoman. Vi sitter tysta. Amerikanskorna från Kalifornien som spenderat sin halva kväll på queerklubben med oss ligger redan hemma och sover. Vi är däremot inte trötta. Jag slänger ett ögonkast mot Robertas till vänster om mig. En plåtdörr med galler över fönstret och gråa gardiner tillsammans med en liten röd skylt som signalerar att det finns liv i bygnaden. Jag tänker på hur jag länge undrade vad det var för ställe. Som yttre betraktare har man ingen aning. Det kunde ha varit något obskyrt, nasty och olagligt. Kunde ha varit ett hem, knarknäste eller dagis.

Bakom plåtdörren finns en annan plåtdörr och därefter ett draperi. Bakom draperiet finns det sjungande bartenders, rockabillybrudar som bakar pizza i stenugn, långa, snidade träbord med stearinljuset som central figur. Man kan dra handen längs betongväggen, gå ut på altanen och sitta vid lägerelden, titta på den kombinerade radio/studion, eller gå två trappor upp, till restaurangens egna växthus som är uppbyggt på två kontainrar. Jag tänker på robertas när jag äter min baguette.

Anna petar mig på axeln och pekar på en folkmassa framför oss.
En man med rastaflätor och ärr i ansiktet spelar på sin saxofon, han snurrar, blundar och sträcker saxofonen och halsen upp mot stjärnorna och ljuset av New Yorks ständiga elförbrukning. Det är själfullt och mina knän skakar. Jag är svag för saxofoner och tanken om New York som en jazzeurofoisk plats spänner i mig. Det är sant. Myten är sann. I den skitgaste, kanske mest nutida mytomspunna delen av staden, mitt framför mig, får jag en privat musikaliskt briljant uppvisning tillsammans med andra onyktra, dansande och nattligt pigga Brooklynbor. Mina knän darrar och mannen, som uppenbarligen går på substansblod spelar så att kinderna blir röda och man ser hans blodådror pumpa. Det är fint. Tills någon slänger upp ett gammalt fabriksfönster och skriker att han ska sluta spela. Vi som befinner oss nere på gatan i saxofonistens parti skriker tillbaka. Och för varje "shuut up" får killen i fönstret en underbar improviserad saxofonmelodi tillbaka. Och så håller det på. Klockan är snart 5.40 och vi beger oss mot rummet med råttor tassandes på stengolvet. Vi sover länge den morgonen och nattens bravader vilar för alltid på våra läppars ivriga ord.

13. "The Planet" just crossed our way

Vår gråa skinande cruiser PT. Håret fladdrar i brisen. Anneli håller på att hämta sig från jetlaggen och jag har foten på pedalen. Nedvevade rutor och musik på högrsta. Vi kör längs Melrose ave, genom West Hollywood. På väg till MOCA. Nämn en person i vår bekantskapskrets som inte har påverkas av tv-serien som utspelar sig i samma stad vi nu befinner oss i. MOCA har en stor roll i denna tv-serie. Himlen mot ögonkanen. Solen mot bröstet. Los Angeles framför oss. Stadens hjärta är dessvärre biltrafiken. Små avgasspottare slingrar sig runt varje hus. Blodådror som alla fyller en funkrion för stadens rörelse. Trafiken står ofta stilla. Men det är ingen som bryr sig. L.A har ett lugnt tempo måste jag säga. Vi vrider båda huvudet åt vänster i den sista korsningen innan MOCA. Till vänster lägger sig solstrålarna mot en veranda, roséglas och skratten som ekar mot metallskrovet vi färdas i.

Vi stannar där. Går upp på verandan och vi möts av en kram och tre servitriser som frågar om vi vill sitta ute eller inne. Vädret är på sin californiska sida och självklart väljer vi solen och verandan med oljade mahognymöbler i West Hollywood. Servitrisen är en afroamerikan i bästa L.A-style. Hon kramar om oss så att min kind trycks mot hennes varma. Hon visar bilder på Leif som tydligen är från Sverige i hennes mobil.

Matupplevelsen som är värd att betala för. Dyrt var ordet för menyn men Anneli ser ut som Shane och jag som en mindre fattig L.A-bo så vi äter exlusiv cesarsallad med bröd, olivolja och soppa med toast. Lyxmaten i livsnjutaratmosfären. Gröna buskar hänger över verandan och West Hollywoods queera elit sipprar på sina vinglas. (Notera att queer i L.A inte riktigt är samma sak som i Europa) Morgonsolen och koldioxidhalten. Andas in. Jag dricker Kaliforniens bästa cappucino och vår vän till servitris slutar aldrig att prata. Anneli har sina pilotglasögon på, skinnjackan på och vi skrattar åt den lite smått absurda situationen att vi hamnat på verklghetens motsvarighet till "The Planet" från tv- serien jag nämnde innan. En, två, tre timmar och vi lämnar verandan. Solen vrider sig åt höger och vi beger oss mot vårt befintliga mission. MOCA. Innan vi lämnar verandan får vi kakor och varsinn take-away cappucino och ägarens gigantiska armar runt våra kroppar. Vem sa att L.A var ytligt och plastic? På många sätt har denne rätt. Staden är smutsig, skev och filthy. Men på många fler sätt är L.A som en varm salt sommarvåg. Kraftig, varm och oberäknelig.

12. montezuma, costa rica till kanarieöarna, spanien med kärlek

Montezuma i morgonsolen. Ett Costa Rica som vaknar med havsbrus och fallande cocosnötter. Kanarieöarna i kvällsmörkret. Myggor som vaknar och turister som skålar. Jag befinner mig på den förstnämnda plasen. Där sitter jag i ett klaustrofobiskt vitt rum och tittar på en skärm med bilder av det svenska eländet. Snö och vita horisonter. Hamnen är isfrusen och mamma tar sig från Halsvik till Uttervik på isen. På min halva av jordklotet, genom fönstret, åt vänster ser jag männsikor som plockar ihop efter dagen marknad i skuggan på torget. Torget som är omgivet av amerikanska medborgare i terrängbilar och hotell och männsikor i alkoholismens fotspår. Jag nynnar på musik som påminner mig om mitt land. Mitt land som är så annourlunda i jämförelse med det här landet. Och jag funderar på mig som resande. På mig som turist. På mig som global medborgare och slutligen på mig som en bricka i spelet.

Tio macintoshdatorer med senaste programvaran och en kylfläkt som befriar våra scandinaviska kroppar från hettan och havsvinden och pistolrånen på stranden. På väggarna hänger tavlor av gamla fotografier, tidningsutklipp och svenska texter. Det var svenskar som hittade den här platsen. Som på så många andra platser i världen har någon från fjärran kommit dit med drömmen om ett paradis. Om något annat. Nu ser det ut precis som alla andra exploaterade turistonanier. Inhemsk kultur på utsidan och historia med hål i hjärtat på insidan.

Men nu är jag här. Och vi hoppar i vattenfall i djungeln, vi ligger själva på stranden och låter pacific sea skölja och dra oss flera meter från havsbrynet, vi ser amerikansk film på storbild med havet i öronvrån och vi dansar salsa och tittar i skärmar. Och just i min skärm finns Linnéa. Hon är på kanarieöarna som är fullt av svenskar. Det var längesen jag skrattade på svenska och pratade med en slagkraft och säkerhet som bara sällskapet av goda vänner kan framkalla. Vi pratar om framtiden, lycka och hur saknaden ter sig. Det är nästan absurt. Vi har fötterna mot marken på två försvenskade ställen på jorden. På andra sidan. Så lång från varandra. Så långt från Sverige. Hanna frågar något på norska och skrattet från Linnéa går inte att ta miste på. Det är något vi inte ens behöver tala om. Vi skrattar åt samma sak. På ett hjärtligt sätt. På ett djupt sätt. Och jag minns att jag tyckte att det är märkligt hur man kan förmedla en stämning och en känsla genom två surrande skärmar och en fin vänskap där bakom. Det är något som lyfter mig med den insikten. Det är något som får mig att gå vidare. Tanken på att världen är liten. Tanken på det, är lugnande. Tjugoåtta minuter senare och det blir tyst när vi lägger på. Det blir varmt när jag går barfota genom dörren. Mitt hjärta dunkar för mina vänner. För mitt land och för min historia. Men också för världen och allt annat som spricker, älskar, dunkar, blöder, bubblar och får mig att komma till små underliga insikter vid stora underliga tillfällen.

RSS 2.0