7. från havskanten i brooklyn med en mätt fransk mage och en vän i samma tillstånd



New York 3 April 2010.
Regnet har lagt sig nu. Det är blöt asfalt och mörker och värme från trasiga rör. Vi går längs metropolitan ave utan att ha något slags mål. Under en tunnel rasar bilar, squads, ljud, människor, restaurangljus och cigaretter. Williamsburg andas tungt. Anna pekar på tjugofyratimmars dinern och jag skakar på huvudet. Hon pekar på restaurangen längre ner på gatan och jag skakar på huvudet. Ögon mot perfektion och envisheten som alla klagar på. Vi svänger av på en sidogata till metroplitan ave och går längs bilar, gamla fabriker, nybygda hus, kitchinga affärer och lördagsklädda hipsters. Tio, femton tjugo minuter. I hörnet längre fram ligger en fransk restaurang. Jag älskar mat och spontanitet och New York och att bara strosa skriker jag och skyndar in genom dörren. En liten plinga noterar att vi har kommit in restaurangen. Vi får bord på två sekunder trots att det är fullsatt. Med värme i hjärtat sitter jag och tittar på bilderna från min favoritplats i Frankrike, på porslinet, blommorna och de små kitchiga tavlorna som täcker väggen från golv till tak. Och musiken. Ameliemusiken på fel sida atlanten.

Servitrisen pratar franska med oss. Jag får europagemenskapskänslan i New York och känner mig lite dum. Vi äter. Vi äter storögt och med öppna munnar. Lamm, pasta, crepes, encrote, potatis, rödvin, vatten, öl, hemmagjord glass. Maten gör oss nöjda på ett sätt som är svårt att beskriva. Vi lämnar restaurangen med en brutal tip-summa utanför fickan och ett leende på läpparna som raserar den mest prettoriska svensken längs williamsburgs gator. Vi går till havskanten i brooklyn, förbi beacons closet, scandinavian grace, queerklubben och cykelreparatören. Tll havet. Manhattan lyser upp himlen framför oss. Vi har svenska hjärnor, franska magar och new yorkiska hjärtan som slår två slag mot brooklyn och ett mot manhattan. Staden. Tindrande och smutig. Stor och inskränkt. Trappor i tunnelbanan och soul i örat. Klockan är 2.01 am. Dansgolv i grottan. Innanför den svarta dörren dansar vi till superb M.I.A.-remixer och  hiphop från förrförra seklet. Beat i kroppen. Dans i foten. Vi blir döva, äldre och större på kuppen. Jag säger till Anna att det inte finns något bättre sätt att växa på. Hon nickar och vi springer ner för stentrappan, över spärren och in i tågets sista vagn. New York bär på en känsla av vår och utrymmet som behövs. Det gillar jag.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0