6. to be a traveller

San Francisco och våren kommer för tidigt. Internet och kontaktnätssidor och två dagar senare. Jag har lämnat heltäckningsmattan, jacuzzin, projektorn mot stenväggen och ljusslingan längs husknutarna bakom mig. Det rinner svettdroppar från pannan och landar på näsan för att sedan falla mot gatan. Solen är ett eldklot i söder, lutar sig mot kullarna, stadskorrupta höghus och mexikanska snabbmatställen. Människor stannar upp och kisar med ögonen. Andas. Stegen går förbi thrift stores och människor med filtar runt benen. Någon med några dollar i en burk. Skramlar och kämpar vidare. Det är ett myllrande folkhav av kaliforniens minskade psykvårdsbudget. Jag sväljer och ignorerar blickarna i ryggen. Jag är ett blondt rånriskoffer i skymmningstid. Sväljer men aldrig rädd. Navigerar mina steg in mot centrum. Mission street och väskan sitter tight om midjan. Jag är på väg från the corner of 21th st till 18st. Bussen går därifrån. Route 33 upp över twin peaks och dimman, friskheten och jordbävningsrisken.

Tjugotre kilo på ryggen och en trasig dator i väskan därtill. Mannen på reparationsfirman sa att den enda butiken som hade en ersättningsskärm, fanns i Texas. Tänker högt att det är en skam att usa inte är den de utger sig för. Klockan är strax över sju när bussen gör en nittiograders usväng för att komma upp till laurel heights. Någon vilar händerna på överviktiga mage och stirrar, någon kliar sig under basebollkepsen och glimtar upp från sin bok och stirrar. Gula linjer längs bussens säten. Tystnad. Vi sitter fast i en elnätslina så att vi inte ska trilla ner från kullarna säger en man med västkustens dialekt. Jag nickar och profilerar mig som turisten på bussen genom att påminna den stora svarta skrikande busschauffören om vart hon ska släppa av mig. Svettpärlor mot bussgolvet. The Heights var hippiesk samlingspunkt för sådär trettio år sedan. Nu är The Height st kommersiellt och filthy och någonting helt annat. Jag andas frikheten i luften genom bussens öppna fönster och tänker på min stad bortom atlanten. Stiger av bussen och pratar flera timmar med han och hon i tatueringshoppen. De säger att resan tar dig vart du vill, om du bara tillåter den. Jag säger att det är en sanning jag kan hålla tanken närvarande i.

Klockan är åtta och mörklagd när jag står utanför Lenas port och sparkar på en lyktstolpe. Andas ut. Slänger väskan på asfalten och lägger blicken över san francisco. Staden glimmrar och väsnas och tänger ut den och den och den. Jag är kär i den här staden mumlar jag för mig själv. Klockan är tre minuter över åtta när jag ringer Lena och säger "Hi, I'm outside your door now". Hon lägger på. Några sekunder därefter hör jag fyrfaldiga steg i trappan innanför dörren. "Hi nice to meet you, welcome to my house" Jag ler och tänker på tatueraren på height st, på sverige och globalisering, på internet och fina, inspirerande möten som man kan ha.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0