3. asfaltsminnen och hjärtan från wellington


Det är skymning över wellingtons hamn. Seglarsällskapet drar upp sina båtar på rampen, någon doppar tårna i det gröna hamnvattnet. Det drar en ljummen sommarvind i ögonfransarna.
Saltlukt och parkeringsasfalt. Vi sitter i två solstolar för sexton dollar styck. Min är blå och Hannas är gul. Resten av familjen äter naanbröd och annat starkt på cuba street. Indiskt alltså. Måste medge att jag kände mig lite övergiven. Förväntningar och näven i glashuset. Min kebab som jag har i handen läcker. Rödvit, prickig sås droppar på mina byxor för att sedan falla mot marken. Sallad och halalko runt mina blåa stol. Jag har glans i ögat och en, två, tre starköl vid mina fötter. Hanna lägger en tröstande hand på min axel. Jag säger att jag är glad att det inte är jag, att det inte är jag som flyttar ihop och lever tvåsamhetsliv och gör sånt som folk mest gör. Beslutsamhet över beslutfattande tankar. Sätta punkter. Rikta stegen mot målet säger jag utan att fundera på varför. Hanna ler och vi tittar ut mot de sista solstrålarna.

Klockan är snart tjugo och vi har packat ihop solstolarna och flyttat oss till soffan i bilen. Vi pratar svenska, norska, danska och engelska. Vi pratar om homosexuella fenomen och vädret utanför, vi pratar om landet på andra sidan. Vi pratar om att resa, om att längta, om att drömma. Vi dricker upp sex flaskor fint rosévin från en enslig gård på Nya Zeelands höga berg. Dansen på soffan är ett stabilt faktum.

Det är mycket senare på kvällen nu. Det är Black Lips som spelar så att san fransisco bath houses slitna trägolv på tredje våningen gungar. Jag säger hej till dej och dej och dej. Vi står ute på den stora balkongen och blickar ut över en sovande stad. Det är vougefest fast bara nästan. Vi har ingen champange men vi har peppen i våra händer och lyckan i våra steg. Vi dansar tango tjugohundratio och går hem till parkeringen utan efterfesten. Klockan är två och rosé in veins staplar mig åt ett annat håll, hamnar på något skumt, går på strippklubb, går förbi garaget där som säljer det eller den eller två. Joes garage som annars är livligt och pumpande är mörkt och grävande. Går förbi bryggeriet och internetcafeét. Köper en glass utan att veta varför. Bjuder Jens på glassen och vi står tysta i hamnen. Det går människor förbi. Dom frågar om vi har inbrottsalarm och vett i skallen. Vi säger nej som svar på båda frågor.  Arton kvadrat och scandinaviska vikingar på en parkering i Wellington. Mycket mer kunde inte ha varit oplanerat. Klockan är fem på morgonen när jag somnar mellan Hanna och Mari. Jag vaknar av att jag andas.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0