8. I'm a sailor i said and therefore we should sail

Vi har lämnat kajen nu. Åskan dånar och blixten slår ner längs horisonten. Jag står i akter på en gigantisk trimaran utan segel. Håller mig fast i vajern som stäcker sig upp mot masten. Jag har något av en femtiotaloutfit och ligger lågt. Känner av människorna runt omkring mig. Jag har en, två, tre blickar i nacken mot det australiensiska höglandet som sakta försvinner bakom oss. Båten puttrar sig sakta framåt och ösregnet är ett faktum av tropiska kaliber. Vi lånar gula regnrockar allihopa. Någon lägger sig i kalsonger och låter regnet rinna över kroppen och ner genom nätet för att tillslut hamna i havet. Det är grått och eländigt. Kallt och blåsigt. Jag tänker på europeisk historia, på hajarna som simmar runt oss och att tiden står stilla på havet.

Det är två dagar kvar på 2009 och tropisk regn mot kinden och dimman runt båten som kladdar sig fast mot huden.
Jag knackar den tjocka gubben som titulerar sig som skeppare på axeln och frågar varför vi inte seglar. Han ger sin seglarvänner en snorkig blick och säger att det inte finns någon vind. Jag tar en, två, tre steg in i sittbrunnen och den gigantiska ratten med ekolod, kompass och blöta turister. Spärrar ögonen i mannen och säger att det visst finns vind. Titta på mitt hår, det blåser friskt åt höger och det regnar och moder jord vill att vi seglar för jag gillar inte bensin. Det är perfekt slörvind och vi tar siktet mot naturskyddade paradisöar kom igen då. Han suckar och försäkrar mig om att det är jobbigt att sätta segel. Mina blå ögon djupt i hans bruna när jag säger att han är ett arsle av det stora slaget. Bagatelliska saker kommer ur din mun skipper, säger jag som ett kompleterande tillägg. Han suckar. Regnet står fortfarande som spikar som smattrar mot plastskrovet. Jag börjar att fixa med tampar, sätta ordning seglet och tittar uppmanande på besättningen. De suckar och utbyter trötta blickar.

I'm a sailor. Två dagar kvar på året som förändrade mitt liv på många sätt och jag står och drar tampar med en brittisk akademiker och en tjock hipster från belgien. Vi ler åt vädret och åt vinden och åt besättningen som inte kunde göra något annat än styra båten upp mot vinden. Det går en, två, tre minuter innan vi har alla segel uppe och står och dunkar varandra i ryggen och blåser andetag mot skavsåren på händerna. Båten faller tillbaka och vi seglar slör. Den brittiske akademikern lutar sig över ekolodet, kompassen och ratten och stänger av motorn. Nu seglar vi på australienst vatten i riktning mot chile skriker akademikern så att kaptenens skägg reser sig. Det går fort. Det går fortare än bensinslukande lata motorgubbars motor.

Ett, två, tre med naturen. Det tar inte många minuter innan molnen skingras och de gula regnrockarna slängs ner i köket. De andra europerna lägger sig på nätet som binder ihop skrovet i mitten med de två skorven på sidorna. Slänger av sig skor och tröjor. Vattnet blir kristallblått och dimman skingrar sig. Det är klibbigt mot huden, tungt att andas och en värme som bara australien kan förse oss med. Blå himmel. Molnen rör sig i motsatt riktning. Kaptenen tittar skeptiskt på mig och frågar vart jag har lärt mig att segla. Jag svarar att jag föddes med vinden i blodet, med kompassen i hjärtat och ön under mina fötter. Ett segel är människans bästa uppfinning är min sista mening innan jag ställer mig föran i båten och tittar ut över horisonten. Skrovet slår hårt mot havets yta. Mitt hjärta hårt mot sig själv. Jag vill tänka att moder jord eller universum eller atlasboken eller slumpen tackade oss för seglet och gav oss solen från sin bästa sida. Men sånt vet man ju aldrig.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0