5. puerto viejo you give me such great heights









Det är rött. Ljuset mot dansgolvet alltså.
Jag har en brun tequila i handen och en svensk fras i andra sidan mungipan. Det blåser kalla havsvindar över håret som fladdrar mot den vita plaststolen jag sitter på. I mitten av det centrala america. Där är jag med norska hjärtan och solen i handen. Vi hostar efter tårgasen. Jag dunkar någon i ryggen, pekar på en stjärna och ler.

Klockan är fem och fläkten snurrar från höger till vänster. Det är fuktigt varmt och det jag andas är luft, förstås. Tropisk luft. Vi har precis vandrat den lilla grusvägen från dansgolvet och reggaefötter och jamaicanska invandrade dialekter till vår stuga med hängmattor och gevär utanför dörren. Vi har tårgas, k och sprit i blodet. Jag har en nervpuls som har repat upp sig på frasen "jag är lycklig". Vi lygger tysta oh andas. Några meter från karibiska havet och cocosnötter på stranden. Palmer och etniskt blandade barn, fladdermöss, cyklar, damm, ångor, sopor, skratt, dans, spanska, turism och malariamygg.

Vi ligger på sängen och kliar oss i huvudet. Jag har högtalarna på magen och adrenalin i hjärtat, trötthet i ögat och alkohol som cirkulerar i blodet. Vi lyssnar på Panda Bear. Det är en kyrka, en jävla helig stund, en stor sal med väggar som snurrar, ögon som faller ihop, människor som kommunicerar utan ord, leende läppar, hjärnor på speed, torra halsar och en av de finaste stunder. Rummet har gallerfönster, strådörr och oranga väggar. Jag kliar mig på armen och luktar på min hud som är indränkt i myggmedel. Somnar i Costa Rica den natten. Där, men ändå på alla andra platser dit Panda Bear tog oss.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0