8. I'm a sailor i said and therefore we should sail

Vi har lämnat kajen nu. Åskan dånar och blixten slår ner längs horisonten. Jag står i akter på en gigantisk trimaran utan segel. Håller mig fast i vajern som stäcker sig upp mot masten. Jag har något av en femtiotaloutfit och ligger lågt. Känner av människorna runt omkring mig. Jag har en, två, tre blickar i nacken mot det australiensiska höglandet som sakta försvinner bakom oss. Båten puttrar sig sakta framåt och ösregnet är ett faktum av tropiska kaliber. Vi lånar gula regnrockar allihopa. Någon lägger sig i kalsonger och låter regnet rinna över kroppen och ner genom nätet för att tillslut hamna i havet. Det är grått och eländigt. Kallt och blåsigt. Jag tänker på europeisk historia, på hajarna som simmar runt oss och att tiden står stilla på havet.

Det är två dagar kvar på 2009 och tropisk regn mot kinden och dimman runt båten som kladdar sig fast mot huden.
Jag knackar den tjocka gubben som titulerar sig som skeppare på axeln och frågar varför vi inte seglar. Han ger sin seglarvänner en snorkig blick och säger att det inte finns någon vind. Jag tar en, två, tre steg in i sittbrunnen och den gigantiska ratten med ekolod, kompass och blöta turister. Spärrar ögonen i mannen och säger att det visst finns vind. Titta på mitt hår, det blåser friskt åt höger och det regnar och moder jord vill att vi seglar för jag gillar inte bensin. Det är perfekt slörvind och vi tar siktet mot naturskyddade paradisöar kom igen då. Han suckar och försäkrar mig om att det är jobbigt att sätta segel. Mina blå ögon djupt i hans bruna när jag säger att han är ett arsle av det stora slaget. Bagatelliska saker kommer ur din mun skipper, säger jag som ett kompleterande tillägg. Han suckar. Regnet står fortfarande som spikar som smattrar mot plastskrovet. Jag börjar att fixa med tampar, sätta ordning seglet och tittar uppmanande på besättningen. De suckar och utbyter trötta blickar.

I'm a sailor. Två dagar kvar på året som förändrade mitt liv på många sätt och jag står och drar tampar med en brittisk akademiker och en tjock hipster från belgien. Vi ler åt vädret och åt vinden och åt besättningen som inte kunde göra något annat än styra båten upp mot vinden. Det går en, två, tre minuter innan vi har alla segel uppe och står och dunkar varandra i ryggen och blåser andetag mot skavsåren på händerna. Båten faller tillbaka och vi seglar slör. Den brittiske akademikern lutar sig över ekolodet, kompassen och ratten och stänger av motorn. Nu seglar vi på australienst vatten i riktning mot chile skriker akademikern så att kaptenens skägg reser sig. Det går fort. Det går fortare än bensinslukande lata motorgubbars motor.

Ett, två, tre med naturen. Det tar inte många minuter innan molnen skingras och de gula regnrockarna slängs ner i köket. De andra europerna lägger sig på nätet som binder ihop skrovet i mitten med de två skorven på sidorna. Slänger av sig skor och tröjor. Vattnet blir kristallblått och dimman skingrar sig. Det är klibbigt mot huden, tungt att andas och en värme som bara australien kan förse oss med. Blå himmel. Molnen rör sig i motsatt riktning. Kaptenen tittar skeptiskt på mig och frågar vart jag har lärt mig att segla. Jag svarar att jag föddes med vinden i blodet, med kompassen i hjärtat och ön under mina fötter. Ett segel är människans bästa uppfinning är min sista mening innan jag ställer mig föran i båten och tittar ut över horisonten. Skrovet slår hårt mot havets yta. Mitt hjärta hårt mot sig själv. Jag vill tänka att moder jord eller universum eller atlasboken eller slumpen tackade oss för seglet och gav oss solen från sin bästa sida. Men sånt vet man ju aldrig.


7. från havskanten i brooklyn med en mätt fransk mage och en vän i samma tillstånd



New York 3 April 2010.
Regnet har lagt sig nu. Det är blöt asfalt och mörker och värme från trasiga rör. Vi går längs metropolitan ave utan att ha något slags mål. Under en tunnel rasar bilar, squads, ljud, människor, restaurangljus och cigaretter. Williamsburg andas tungt. Anna pekar på tjugofyratimmars dinern och jag skakar på huvudet. Hon pekar på restaurangen längre ner på gatan och jag skakar på huvudet. Ögon mot perfektion och envisheten som alla klagar på. Vi svänger av på en sidogata till metroplitan ave och går längs bilar, gamla fabriker, nybygda hus, kitchinga affärer och lördagsklädda hipsters. Tio, femton tjugo minuter. I hörnet längre fram ligger en fransk restaurang. Jag älskar mat och spontanitet och New York och att bara strosa skriker jag och skyndar in genom dörren. En liten plinga noterar att vi har kommit in restaurangen. Vi får bord på två sekunder trots att det är fullsatt. Med värme i hjärtat sitter jag och tittar på bilderna från min favoritplats i Frankrike, på porslinet, blommorna och de små kitchiga tavlorna som täcker väggen från golv till tak. Och musiken. Ameliemusiken på fel sida atlanten.

Servitrisen pratar franska med oss. Jag får europagemenskapskänslan i New York och känner mig lite dum. Vi äter. Vi äter storögt och med öppna munnar. Lamm, pasta, crepes, encrote, potatis, rödvin, vatten, öl, hemmagjord glass. Maten gör oss nöjda på ett sätt som är svårt att beskriva. Vi lämnar restaurangen med en brutal tip-summa utanför fickan och ett leende på läpparna som raserar den mest prettoriska svensken längs williamsburgs gator. Vi går till havskanten i brooklyn, förbi beacons closet, scandinavian grace, queerklubben och cykelreparatören. Tll havet. Manhattan lyser upp himlen framför oss. Vi har svenska hjärnor, franska magar och new yorkiska hjärtan som slår två slag mot brooklyn och ett mot manhattan. Staden. Tindrande och smutig. Stor och inskränkt. Trappor i tunnelbanan och soul i örat. Klockan är 2.01 am. Dansgolv i grottan. Innanför den svarta dörren dansar vi till superb M.I.A.-remixer och  hiphop från förrförra seklet. Beat i kroppen. Dans i foten. Vi blir döva, äldre och större på kuppen. Jag säger till Anna att det inte finns något bättre sätt att växa på. Hon nickar och vi springer ner för stentrappan, över spärren och in i tågets sista vagn. New York bär på en känsla av vår och utrymmet som behövs. Det gillar jag.

6. to be a traveller

San Francisco och våren kommer för tidigt. Internet och kontaktnätssidor och två dagar senare. Jag har lämnat heltäckningsmattan, jacuzzin, projektorn mot stenväggen och ljusslingan längs husknutarna bakom mig. Det rinner svettdroppar från pannan och landar på näsan för att sedan falla mot gatan. Solen är ett eldklot i söder, lutar sig mot kullarna, stadskorrupta höghus och mexikanska snabbmatställen. Människor stannar upp och kisar med ögonen. Andas. Stegen går förbi thrift stores och människor med filtar runt benen. Någon med några dollar i en burk. Skramlar och kämpar vidare. Det är ett myllrande folkhav av kaliforniens minskade psykvårdsbudget. Jag sväljer och ignorerar blickarna i ryggen. Jag är ett blondt rånriskoffer i skymmningstid. Sväljer men aldrig rädd. Navigerar mina steg in mot centrum. Mission street och väskan sitter tight om midjan. Jag är på väg från the corner of 21th st till 18st. Bussen går därifrån. Route 33 upp över twin peaks och dimman, friskheten och jordbävningsrisken.

Tjugotre kilo på ryggen och en trasig dator i väskan därtill. Mannen på reparationsfirman sa att den enda butiken som hade en ersättningsskärm, fanns i Texas. Tänker högt att det är en skam att usa inte är den de utger sig för. Klockan är strax över sju när bussen gör en nittiograders usväng för att komma upp till laurel heights. Någon vilar händerna på överviktiga mage och stirrar, någon kliar sig under basebollkepsen och glimtar upp från sin bok och stirrar. Gula linjer längs bussens säten. Tystnad. Vi sitter fast i en elnätslina så att vi inte ska trilla ner från kullarna säger en man med västkustens dialekt. Jag nickar och profilerar mig som turisten på bussen genom att påminna den stora svarta skrikande busschauffören om vart hon ska släppa av mig. Svettpärlor mot bussgolvet. The Heights var hippiesk samlingspunkt för sådär trettio år sedan. Nu är The Height st kommersiellt och filthy och någonting helt annat. Jag andas frikheten i luften genom bussens öppna fönster och tänker på min stad bortom atlanten. Stiger av bussen och pratar flera timmar med han och hon i tatueringshoppen. De säger att resan tar dig vart du vill, om du bara tillåter den. Jag säger att det är en sanning jag kan hålla tanken närvarande i.

Klockan är åtta och mörklagd när jag står utanför Lenas port och sparkar på en lyktstolpe. Andas ut. Slänger väskan på asfalten och lägger blicken över san francisco. Staden glimmrar och väsnas och tänger ut den och den och den. Jag är kär i den här staden mumlar jag för mig själv. Klockan är tre minuter över åtta när jag ringer Lena och säger "Hi, I'm outside your door now". Hon lägger på. Några sekunder därefter hör jag fyrfaldiga steg i trappan innanför dörren. "Hi nice to meet you, welcome to my house" Jag ler och tänker på tatueraren på height st, på sverige och globalisering, på internet och fina, inspirerande möten som man kan ha.

5. puerto viejo you give me such great heights









Det är rött. Ljuset mot dansgolvet alltså.
Jag har en brun tequila i handen och en svensk fras i andra sidan mungipan. Det blåser kalla havsvindar över håret som fladdrar mot den vita plaststolen jag sitter på. I mitten av det centrala america. Där är jag med norska hjärtan och solen i handen. Vi hostar efter tårgasen. Jag dunkar någon i ryggen, pekar på en stjärna och ler.

Klockan är fem och fläkten snurrar från höger till vänster. Det är fuktigt varmt och det jag andas är luft, förstås. Tropisk luft. Vi har precis vandrat den lilla grusvägen från dansgolvet och reggaefötter och jamaicanska invandrade dialekter till vår stuga med hängmattor och gevär utanför dörren. Vi har tårgas, k och sprit i blodet. Jag har en nervpuls som har repat upp sig på frasen "jag är lycklig". Vi lygger tysta oh andas. Några meter från karibiska havet och cocosnötter på stranden. Palmer och etniskt blandade barn, fladdermöss, cyklar, damm, ångor, sopor, skratt, dans, spanska, turism och malariamygg.

Vi ligger på sängen och kliar oss i huvudet. Jag har högtalarna på magen och adrenalin i hjärtat, trötthet i ögat och alkohol som cirkulerar i blodet. Vi lyssnar på Panda Bear. Det är en kyrka, en jävla helig stund, en stor sal med väggar som snurrar, ögon som faller ihop, människor som kommunicerar utan ord, leende läppar, hjärnor på speed, torra halsar och en av de finaste stunder. Rummet har gallerfönster, strådörr och oranga väggar. Jag kliar mig på armen och luktar på min hud som är indränkt i myggmedel. Somnar i Costa Rica den natten. Där, men ändå på alla andra platser dit Panda Bear tog oss.

4. det tog två dygn att ta sig till andra sidan



7/12 2009. Jag har rest i två dygn. Solnedgång i luften över Ryssland och soluppgång över bergstopparna utanför Hong Kongs flygplats. Jag har ingen aning om vad som väntar. Två dygn bakåt och vi står i för kalla sommarkläder och dricker champange och kastar konfetti över Olle när han spelar gitarr. Bea filmar och jag bär en lampa upp på det frostiga berget. Solen glimrar bakom vittäckta grenar. Det är svinkallt och vi värmer batterier till stereon i händerna. Det är Sverige i December och det är på väg att bli den värsta vinterna på flera deccenier.

Sydney. Gatorna är torra och klibbiga. Den klaraste himmel ovanför och trötthet i vänsta ögat. Vi lämnar chinatown och artonde våningen och vandrar upp mot central park. Klockan är elva. På bussen mot stranden. Vi har precis stoppat i oss två sushirullar och med handen på magen och solglasögon på glömmer vi Sverige och norden och stampande fötter. Tjugo minuetr senare. Sitter inklämd i tidningstället och tittar på Jennie som står ihopklämd mellan svettiga surfare och artonåriga svenskar. Vi åker förbi Jennies favoritfik, den stora arenan, malls, människorblickar och byggnader som spår av ingen historia alls. Australien är knappt hundra år gammalt. Jag sneglar på kvinnan brevid mig i tidningstället och ler.

Bondi Beach och knallblått vatten. Silar sand genom mina fingrar och tittar ut när vågorna slår mot strandkanten. Vi lyssnar på Bon Iver och jag blundar långsamt. Känner hur varenda nerv, varenda liten köttrutad nätdel av min kropp tinar upp, slappnar av och glömmer den gångna hösten. Hösten som på många sätt inte blev som jag hade tänkt mig. Lägger handen på magen och känner hur en bubblande ivrighet växer inuti. Det är reskänslan. Det är att vara på väg. Känslan av att finnas. Av att tina sin scandinaviska kropp mot en sol som möter blått blått vid horisonten. Det är lycka som spritter. Det är på andra sidan jorden.




3. asfaltsminnen och hjärtan från wellington


Det är skymning över wellingtons hamn. Seglarsällskapet drar upp sina båtar på rampen, någon doppar tårna i det gröna hamnvattnet. Det drar en ljummen sommarvind i ögonfransarna.
Saltlukt och parkeringsasfalt. Vi sitter i två solstolar för sexton dollar styck. Min är blå och Hannas är gul. Resten av familjen äter naanbröd och annat starkt på cuba street. Indiskt alltså. Måste medge att jag kände mig lite övergiven. Förväntningar och näven i glashuset. Min kebab som jag har i handen läcker. Rödvit, prickig sås droppar på mina byxor för att sedan falla mot marken. Sallad och halalko runt mina blåa stol. Jag har glans i ögat och en, två, tre starköl vid mina fötter. Hanna lägger en tröstande hand på min axel. Jag säger att jag är glad att det inte är jag, att det inte är jag som flyttar ihop och lever tvåsamhetsliv och gör sånt som folk mest gör. Beslutsamhet över beslutfattande tankar. Sätta punkter. Rikta stegen mot målet säger jag utan att fundera på varför. Hanna ler och vi tittar ut mot de sista solstrålarna.

Klockan är snart tjugo och vi har packat ihop solstolarna och flyttat oss till soffan i bilen. Vi pratar svenska, norska, danska och engelska. Vi pratar om homosexuella fenomen och vädret utanför, vi pratar om landet på andra sidan. Vi pratar om att resa, om att längta, om att drömma. Vi dricker upp sex flaskor fint rosévin från en enslig gård på Nya Zeelands höga berg. Dansen på soffan är ett stabilt faktum.

Det är mycket senare på kvällen nu. Det är Black Lips som spelar så att san fransisco bath houses slitna trägolv på tredje våningen gungar. Jag säger hej till dej och dej och dej. Vi står ute på den stora balkongen och blickar ut över en sovande stad. Det är vougefest fast bara nästan. Vi har ingen champange men vi har peppen i våra händer och lyckan i våra steg. Vi dansar tango tjugohundratio och går hem till parkeringen utan efterfesten. Klockan är två och rosé in veins staplar mig åt ett annat håll, hamnar på något skumt, går på strippklubb, går förbi garaget där som säljer det eller den eller två. Joes garage som annars är livligt och pumpande är mörkt och grävande. Går förbi bryggeriet och internetcafeét. Köper en glass utan att veta varför. Bjuder Jens på glassen och vi står tysta i hamnen. Det går människor förbi. Dom frågar om vi har inbrottsalarm och vett i skallen. Vi säger nej som svar på båda frågor.  Arton kvadrat och scandinaviska vikingar på en parkering i Wellington. Mycket mer kunde inte ha varit oplanerat. Klockan är fem på morgonen när jag somnar mellan Hanna och Mari. Jag vaknar av att jag andas.


2. Nevada to Arizona to Nevada to California to hopes to dreams to planes to centralamerica



Vi har sträckkört från snöstormen i Nevadaöknen till Vegas till San Bernandino och jag missade mitt tåg med fem minuter. Otto är över tröttheten nu och skrattar mest. Gabbi tar mig i handen och säger att hon kommer att sakna mig. Öga mot öga och vi vet vad det hanlar om. Dom är så fina. Vi har våra armar runt om varandra en lång stund på centralstationen innan de vinkar hejdå i vanlig ordning och vänder sig om mot nya äventyr. Jag sätter mig med bokryggen mot händerna och tittar ut över lokalen som faktiskt, ser mer ut som en europeisk småstadsbyggnad från nittonhundrasju typ. Men det här är usa och allting kan hända. En man hejdar på mig och på hans kind anar jag en tår som speglar sig i min. Vi möter varandra med ett gult leende. I örat är det jazz och lugn och småstad och harmoni som ekar mot väggarna i byggnaden. Mannen i kiosken är uppenbarligen nöjd med tillvaron och pratar om barcok och livet efter resan med vännen framför honom.

Klockan är snart sju och utanför stationsbyggnaden står en fet amerikan och frågar vart jag är i från. Avslöjad på blondheten och att jag står och stampar högt i marken med foten i förvirrat tillstånd. Inga skyltningar. Mot L.A skriker jag i mannens ansikte så att kinderna fladdrar och frisyeren viner åt norr av mina andetag. Lokalkännedomen är guld och nödvändig säger han och pekar på min näsa innan han frågar om Sveriges lantbruk och om jag tycker om usa:s politik. På den punkten var jag ärlig. Misstag nummer ett försätter mig därefter i sprintlöpning i riktning mot tåget.

När tåget rullar iväg är det solröd himmel och halvtända gatlyktor. Bakom mig lämnar jag de snötäckta bergen och palmerna nedanför. Småstaden, storstaden, snöstormen, snowboardåkningen, festen och skratten. Ljummen vår från öppet fönster. Sprickande vår. Snart går flyget mot centralamerika och allt som inte är som det är här. Tåget viner mellan skymningshusen och jag sitter överst och ser L.A förtäta sig med husknutar och konst på väggar. Det är amerikanska flaggor och fem bilar per skalle, det är folk med folkhemmet på gatan, industrier, parker och bänkar med någon tyst stirrande ej skattebetalande sexköpare på.

Jag lyssnar på Panda Bear när tåget långsamt rör sig närmre L.A. Det är reverse fast omvänt håll men samma innehåll. För örat är det bra. Tänk att en låt med titeln ponytail kan få en att känna sig så mätt, så lycklig, så resfotig, så pumpande, så fet av stående dragkraft på denna jord. Ensam på väg mot en annan del av världen. Klockan var 9 pm när jag tog bussen från Hollywood. L.A är ett täcke av ljus, minnen, dansfötter, artificiella saker, desperata ögon, skratt, bensinpengar och drömmar i kras som virar sig runt mitt hjärta. Jag håller peppen och kramar den hårt i knytnäven när jag kliver på planet mot Florida. Låt mig inte dö nu. Vill inte dö när jag är så lycklig tänker jag högt på amerikanska. Kvinnan bredvid mig är från Seattle och säger att man kan flyga om man vill. I dina tankar flyger du alltid. Du kan flyga som pojken på bilden.

1. Europe was antarktis and i missed it for the warmest summer in Melbourne



Det är Januari och i Melbourne var värmen outhärdlig. I Sverige får jag rapporter om snö i drivor som stilla stannar samhället. Kaos och antarktiskt elände. Pappa krockar med bilen. Min katt dör. Min farmor dör. Sjs tåg dör. Det är tydligen knappt så att någon överhuvudtaget klarar av kylan. I Melbourne blev det ett värmerekord som mätte 47 grader i skuggan. Vi tog oss med spårvagnen förbi lättklädda människor, kostymnissar med svettpölar på skjortan, turister, skateboards, uttorkade palmer och svetten i luften. Någon frågar om jag är local. Annie är en scandinavisk local och hon svarar på frågor om vart stranden är. På St Kilda beach är värmen som öknen. Sand på händerna, sand på benen, sand som ett uttrorkat vattenhål i munnen. Tryckande. Vi klämmer in oss mellan männsikor mot solen och lyckas skugga en del av handen eller axeln. Vattnet är gröngult och nära hamninloppet. Lågvatten eller uttorkat vatten. Maneter överallt. Människor överallt. Skratt, vattenstänk, kul, hett, svårt att andas. Andas djupt. Klockan är tolv när jag lägger mig på en manet. Som stäcker sina brännpartiklar på min rödbrända svensktalande kropp. Det är tjugo meter kö till ducharna vid stranden. En vision om kallt vatten säger någon som går förbi.

Befinner mig i en villaförort trettio minuter från Melbournes livliga gator. Jag och Phil sitter i skuggan och dricker mörk australiensisk lager. Nicholas går runt i den lilla trädgården och plockar upp hundskit och nyklippt gräs. Vi lyssnar på Miles Davies. Hetta som trycker ner oss mot marken. Den här solstrålen är flera år gammal säger Phil och tittar ut över trädgården där vi satt upp macheter, parasoll, grill och en tunna med is och öl. Det finns scandinavisk potatissallad och australiensiskt bbqsorti. Och precis som vi misstänkte är trädgården några timmar senare, full av människor. Människor i t-shirt och shorts fast än klockan börjar närma sig 2 am. Det finns en kille med en hörapparat och glasögon från nittiotalet. Jag pratar nordisk indie med honom. Han pratar om sin tid i Europa och hur han lämnade sitt pass till en rysk agent i en källare ute i hackney i London för att senare få tillbaka det tillsammans med ett ryskt förfalskat visum några dagar senare. Han berättar om tågresan in i Ryssland. Hur Polisen vid gränsen hade blinkat med ena ögat och blottat sin tandlösa rad med ett leende. Klockan var ett på dagen när han stod på torget i Moskva. Kvällstid hade han precis sett en drivande, kreativ, pumpande undergroundrörelse som bokstavligt rörde sig under stadens gator. På torget i Moskva fanns lunchmänniskorna. De gick med sina gråa paraply, briefcases och tillhörande kostymer längs gatan. Mänsklig motorväg och tomma blickar. Det finns mycket som är kvar i det gamla sa han till mig och tittade ut över Melbournes klara stjärnhimmel innan han gick in i dimman.

Det är April och vårluft i Sverige. Jag hittar en rysk illustratör som jag gillar. Hon/Han (får för mig att det är en kvinna) har sin skype och ICQ som kontaktuppgifter. I Like. Ryssland nästa kanske?

PROJEKT 24 IS STARTING TODAY



RSS 2.0