tisdagilskan i sverige

Framför mig sitter två sverigedemokrater och köper vin på företagskortet. Den ena, den yngre har en väska med stora bokstäver "Ta tillbaka Sverige". Han vänder den sidan med text in mot väggen. De pratar om procentmöjligheter i alla olika län. De skrattar och kammar sig i håret. Ser ut som vilka som helst. Jag tänker att jag är trött på idioter. Att jag inte orkar bry mig. Men ändå är det märkbart provocerande och jobbigt att stå någon meter ifrån dem.

Några glas senare. Det sätter sig en mörk kvinna bredvid sverigedemokraterna. De blir märkbart berörda. Stela och nervösa. Jag tänker att det egentligen handlar så mycket om rädsla. Allt egentligen. Fientlighet som i feghet. Efter en stund spiller den äldre sverigedemokraten vin på kostymbyxan från ullared. Reser sig upp och är ursinnig. Den mörka kvinnan är ovetandes vilka personer hon har kaffefika med. De har slutat prata om jönsköpingsplatser och fyraprocentspärrar nu. Helt tysta med darrande händer. Efter en stund byter de bord.

Jag ser Suddenly last winter på svtplay och skriker högt i min frustration. Tänk att större delen av italiens politiska sfär hatar mig. Och även många ute på gatan. De tycker att jag är psykiskt störd och att jag borde botas. De tror att jag är ett hot mot familjen och att jorden kommer att gå under om jag inte genast får hjälp. Om man tillåter mig att få gifta mig så kommer det snart att finnas familjer med tio män och två hundar (citat från en ung italienare på ett torg i Rom). Jag menar någonstans måsta man ju sätta en gräns.

små saker jag missar lilla juni

Cocorosie spelar på nefertiti när jag sitter på ett kinesikt plan till djungeln. För er som ändå är kvar i stan bör detta inte missas. Åttonde juni om jag minns rätt.

söders höjder i ett discoelectrosway motiverar danspeppen alltid

Åh åh åh åh! Bästa K och V gav mig stans finaste kväll på Marie Leveau. Minnet sitter som en smäck på pumpande hjärtat. Disco överallt. Disco disco disco. Helt utflippat. Har en smärre peppchock och är därav helt ordtafatt. Jag vill föralltid dansa. Hela tiden varje dag hela tiden.



sambandstvisten

Sitter på stortorget där dom sköt greven för några dagar sen. På stadsmissionens uteservering umgås solen och jag tillsammans med norska och tyska och hysteriska munnar. Boken tar mina ögon och stilla susar vinden över gamla stans hustak. Överallt skräp skrik och digitalism. Gränderna är smala här. Politiker mot lilla glassbarnet. Jag vandrar längs vattnet från kostymer och brinnande vårnysten. Kungsträdgården är en rosa allé och överallt folk, överallt ögon, glassar, alkohol och pulsen i en annan dimension.

Träffar en jägare på tåget. Rödvinsfläcken är klar ovanpå den blåa skjortan. Utanför känner vi gröna ängar, gödsel och stilla nätter i stilla orter. Innanför känner vi ingenting. Han skjuter visst viltsvin i dubai. Jag tänker på vapenexperten på skånegatan och på de gamla svartklubbarna på odengatan i min stad som dom jämnade med marken. Kitty säger att alkoholen har tagit över våra liv. Någon anförtror sig. Någon dränker dig i spriten. Någon blir skjuten i trappuppgången. Splitter överallt. Tiden går vidare. Och jag tänker att allt har ett samband.

tänker på svunna texter som jag plockar upp från bortglömda lådor, maria wine är en av de.

Älska mig men kom inte för nära, lämna plats åt kärleken att skratta åt sin lycka. Låt alltid en eld av mitt blonda hår vara fri.

new new old!

Raphael Saadiq spelar på nalen och går tillbaka till det gamla soundet. Jag lyssnar på det minimalistiska nya. Fina skrivande. Nya tider. Mer som svider.

RSS 2.0