1. Tre veckor



Ny stad. Gula strukturerade löv rinner i osymetriskt ner mot asfalten. Dom säger att det är tyngden. Kraften och lagen som äger den typen av handling. Att dra någonting till sig. Till botten. På plats. För flera tusen dagar sen var mitt skal i en ålder av nitton år, pulserande. Nu är jag flera tusen dagar äldre. Med hetsen som ett ärr på näthinnan kommer sårbarheten och mina tusen dagar blir en magnet mot den asfalt vi har lagt över gräset. Det vilar en trygghet över där jag befinner mig nu, trots att mina händer skakar av substansen i valet.

Jag är klyschan och jag trivs med det. Står i den svenska stilmanifistierande trasan till klädsel och dunkar rythmen mot en annan kropp. Det är ett dansgolv. Eller en utställningslokal. Röken sticker i ögat och någon annan hand kastar egenklippta pappershjärtan i en luft fylld av elektroniska ljudvågor. Rök. Konst. Syre. Öl på golvet. På plats men ändå så långt borta.

Klockan är 02:04. Sitter på en barstol och gnider min korta ofrivilla page mot imman på glasrutorna. Runt omkring mig sitter mina vänner med glimten i ögat och jag dör varje gång jag tänker på storheten i det. Att sitta och kisa i en dimmig bar i östra Berlin tillsammans med hjärtan som dunkar på samma våning, är nog det bästa som kan erbjudas om man vill stanna på marken.

Tio dagar senare står en svettig svensk unga kvinna från en ö och skriker på kvinnan bakom disken på posten. Ich villen frimärke haben. Kontrasten är tydlig. Mellan ljus, smuts, ensamhet, stadsproblem och skosulor mot historien i stadens gator. Kontrasten mellan ögonkasten. Det är staden som föder den.

Det är en underlig känsla att befinna sig i en stad med flera miljoner gånger det dubbla fötter, konversationer och tysta blickar utan att kunna förstå eller göra sig förstådd. Från den högra till den vänstra sidan av tunneln i hjärnmassan kan helheten i mig dock konstatera. Jag gillar det. Lugnet i pulsen. Andetagen i observationen.

havet luktar annourlunda på den här sidan landet

Dimman över östkusten. Jag tar ett två tre steg mot borgen i svart vatten. Spänningen mellan det som kommer och det som har varit stiger ur skatstenar, husknutar och skrot på asfalten jag för mig framåt på.

Det vilar en ödslighet över den här staden
som jag har svårt att ta på. Den bara finns där. En slags sorgsenhet. På ett sätt gillar jag det. På ett annat inte. Det tynger mig. Det finns tystnad tillräckligt för att mätta en framåtanda på. I varje hus finns ett dukat bord med små små dammlager samlade på glasen. Någonstans hänger en tavla från de tider då havet fortfarande levde. Någon passerar djurbutiken, ger en rask blick på den lilla tvn från tidigt nittiotal som visar hundar, springande hundar. I studion för tatueringar står en pokal från flera år tillbaka.

Havet luktar annourlunda på den här sidan landet. En blandning av tjära och tång som snart inte finns där längre. Jag minns tydligt båtens skrov mot stilla vatten. En badboll i en motorbåt, en nedfälld bom mot en segelbåt. Den här staden är full av historier och människor men varför brinner den inte? Tryckande tristress runt mitt huvud. Tryckande. Dimman.

havet luktar annourlunda på den här sidan landet

Dimman över östkusten. Jag tar ett två tre steg mot borgen i svart vatten. Spänningen mellan det som kommer och det som har varit stiger ur skatstenar, husknutar och skrot på asfalten jag för mig framåt på.

Det vilar en ödslighet över den här staden
som jag har svårt att ta på. Den bara finns där. En slags sorgsenhet. På ett sätt gillar jag det. På ett annat inte. Det tynger mig. Det finns tystnad tillräckligt för att mätta en framåtanda på. I varje hus finns ett dukat bord med små små dammlager samlade på glasen. Någonstans hänger en tavla från de tider då havet fortfarande levde. Någon passerar djurbutiken, ger en rask blick på den lilla tvn från tidigt nittiotal som visar hundar, springande hundar. I studion för tatueringar står en pokal från flera år tillbaka.

Havet luktar annourlunda på den här sidan landet. En blandning av tjära och tång som snart inte finns där längre. Jag minns tydligt båtens skrov mot stilla vatten. En badboll i en motorbåt, en nedfälld bom mot en segelbåt. Den här staden är full av historier och människor men varför brinner den inte? Tryckande tristress runt mitt huvud. Tryckande. Dimman.

För tider som har varit sa du.

Framför mig ser jag en gul äng. Det finns inte så mycket mer. En gul äng. För det mesta är det ljuset som får mig att återkomma till ängen. Det är egentligen inte så mycket mer. Bara ljus. Ljuset brukar jag tänka på. Ljuset i staden, ljusen mot din hud. Ljuset som väcker mig varje morgon. Ljuset som en strimla i det stora röda, ett hål, en svart flod och ett pirr längs nerver och hjärnbalkar.

Klockan är nästan två när jag står och dansar på ett golv jag inte hör hemma på, jag ger min röst till luften för budskap jag inte känner för, jag har halter i kroppen som rubbar balansen. Det rinner salt längs mina kinder när jag står med kepsen på sne och tittar ut över staden och det märkliga ljuset som lägger sig som en fluffig uppsats mot taken. För varje ljus finns en historia. Och det gör mig berörd. Det för mig framåt.

Du och jag pratade om motorvägen i våra huvuden och stömmen av blod som vandrar längs varje balk och livsgnista och drömmar och floder vi bär inom oss. Det är inte ens två olika filer vi har inom oss. Vi har två olika motorvägar. I olika städer. I olika länder. Vi ser olika skyltar och kartor och rondeller. Du är kaos och jag är lugn sa jag. Men menade jag tvärtom? Du ringer mig när du har kommit hem från tivolit. Du ringer mig när du är ensam och jag undrar vad det är i dig som fäster dig vid mig. Vem är du? Och varför jag tagit dig in? Kanske kan jag se dig i samma bild som ängen. I samma ljus. På samma väg. Det gör mig berörd på något sätt. Kanske tvingar det mig också framåt.

betraktelser i brisen av ett dött havs tysta klagan

Det är trehundra meter till marken. I augusti. Frosten ligger som en tunt täcke över kebabfläkten. Den har slutat låta nu. Ett ihåligt surrande av grillat griskött. Ibland stänger kebabstället som inte låter kunder köpa på krita, för tidigt. Någon hänger på låset. Någon går, med nacken i nittio grader, sviktande ensamma steg, hemåt.

Det är femtio centimeter från mina tår och det stora aliminiumröret. Röken från skorstenen landar någonstans ovanför den döda Östersjön och Sveriges enda levande marinbas. Min gård har ett enormt soprum, i taket över soprummet är det ett stort hål. Det föll snö under den kallaste vintern på trettio år. Från taket, nästan där jag sitter, ner på soporna som människorna slutat tänka på. 



På min gård gnisslar ståldörren till porten i ett eko mellan tegelväggar och småstadsångest. Någon har glömt julpyntet på balkongen.  Någon hostar en sista gång innan sömnen tar honom. Framför mig, en stilla Östersjö och en fjärran väg mot Kina. I kväll är vattnet lugnt. Jag ser fängelset härifrån. Jag ser fyren. Jag ser vägar framåt. Navigeringsfält som vi har byggt själva. Av logiska skäl. Av praktiska skäl. Eller av helt andra skäl. 



Lägenheten på fjärde våningen på andra sidan. Alltid samma ljus. Gröna lysrörslampan. Sista måltiden. Kala väggar. Vita täcket med två långa vita fötter utanför sängen. Du är för lång för din säng. Vad gör du nu. Vart vandrar dina tankar. Är din blick i det stilla taket eller tillbaka i det stormande livet?



Någon tänder lampan på våningen under. Som om ett liv inte pågick en våning upp. Ingen skulle märka om du inte somnade. Paret till vänster har den absolut största tvn jag har sett. Den sjunger stilla om populärkulturen och människors insomna i vanlösheten. Småstadstristessen kryper i mig och en sekund, bara en sekund, tänker jag att jag kan gör allt jag vill.

Det är en rund stjärnhimmel över Sverige i kväll och jag lyssnar på gitarrer från Amerika. Tillslut tänker jag att det är långt ner. Men ganska nära till toppen. Sen tänker jag på dig och undrar om det är vi som ska vakna bredvid varandra i framtiden. Eller om det i framtiden, finns något annat för mig. Det är sådant man inte vet. Det är en sak jag vet.

Jag tänker inte längre att jag måste skriva. Jag tänker att jag vill.

23.13. Jag tänker inte längre att jag måste skriva. Jag tänker att jag vill. Chad Valley som en ström mot nya drömmar och drömmar som långsamt svalnar bort i minnets trånga gångar. Jag ska berätta om ett år som har förändrat mig. Om ett år som tagit mig genom i alla skogar och kvistar och allt som sticks. Det gillar jag. Att se saker och ting ur perspektiv. Gärna några hundra dagar efter händelser. Då minns jag som mest. Bara då ser vi allt klart.

Nyligen kände jag gråzonerna flimmra förbi ögonen. Gråa små partiklar som flimmrar i pereferin. Starkt och svagt. Livet är inte längre svart och vitt. Livet är inte längre enkelt.

Det går 365 dagar på ett år och jag kastade mig in i detta. Då. Bara då tänker jag på min familj och allt som egentligen är viktigt. På allt som står utanför illusionen. På allt som är darrande, skakande, levande, ruttet och existerande. Fyllt av kärlek och hopp. Fyllt av ångest och skräck.

17. Det var queerfestival och TV ville prata med oss.

Hettan är tryckande. Gräset mot barfota fötter och örat mot skratt och människors blickar längs axeln. Svetten mot pannan. Melbourne är vibrerande och varmt och sommarens första romanser ligger i luften. Det är queerfestival och jag lutar mig mot ett träd för att bli av med värmen. Besöket och nöjet i den här stan är mitt, men den äger mig redan. Fredagkvällen några veckor senare. Tänker på franska och går under byggställningar över gator som jag inte har noterat i dagböcker. Fötter mot golvet i någon nyöppnad bar. Fredag. Träffar en fransk dj på internet några dagar tidigare, han är en man av kaliber, i baren möter jag en svenskodlad tjej som presenterade mig för en svensk hjältinna. Hon berättade om mordet i Linköping, om akademiska termer och sydamerikanska äventyr. En akademikers hjärta mot en svindlande spontan världresandes förvirrade tankar. Nu sitter vi på queerfestival. Dricker det röda vinet och min kropp är utanför någon slags ork. Andas ut. Andas in. Annie framför mig som ett kaos direktimporterat från absurda delar av världen. Hennes hår i en tova, en lätt suddig blick och konversationer om många saker i kors.

En solbränd Jens Lekman svimlar rullande förbi. Bakom träden i parken reser sig Melbournes höga symoler för pengar. Jag tänker på det en stund. Att det är en mäktig bild, men ändå så trist och malande. Jag tittar på mobilen. Jag har tusen nummer. Jag har ett australienskt simkort som jag lägger mot pannan. För svalkan. Det här är ett minne tänker jag. Omkring mig människor som jag. Någongång vid 15 pm. Träffar fyra kvinnor som jag delade säng med den sensaste veckan. Vi sitter i gräset och pratar om blue grass och grönt gräs. Överallt lädermän och transvestitsorgsna ögon. TV vill prata med oss. En efter en, FItzroy, st Kilda, Fitzroy...Sweden. Blickar mot mig. Jag är tillfällig här men staden äger mig. Jag funderar lite på den tanken innan vi vandrar planlöst mot torget och där vi splittras för sista gången. Mycket i det vi kallar livet är tillfälligt men stående på samma gång säger jag till personen i receptionen innan sömnen lägger sig över mig i över tjugofyra timmar.

16. dagen efter julafton

Dagen efter julafton. Det är snart ett år sedan. Då på andra sidan jorden. Nu på andra sidan Sverige. En fot på väg och en stadigt på östkusten. Mitt stora jag sitter med havet rinnande längs halsen bland militärer, tonåringar och småstadsbrus. Rörelse! Med fingret mot världen nedanför. Försöker sortera minnen och friktioner av rörelse, känslor och delar av min kropp som bara handlar om den här resan.

Australien. Kolsvart natt. Juldagen 2010. Jag minns den väl. Fuktigheten under tröjan, syrsorna i natten och ljuset från bilen som kom och hämtade mig. Flanellsäten mot nakna ben, skräpet på golvet och den där frätande lukten av hund. Lukten som en vägg när vi öppnar bagageluckan. Smuts och sot och landsbygd. Sovande stampande människor någonstans på jorden. Så som det ofta brukar vara. Min armar runt henne och ett steg bakåt. Ögon flackar mot Jennie och hennes blonda utväxt och röda scarf i ljuset av fönstret från receptionen. Natten skiljer henne från henne och mörkret. Gränser var redan töjda. Tår längs insidan ögat. Ljudet av gruset mot bilens gummideck. Syrsors visa mot nattens mest sovande område. En blick bakåt och Jennies hand som vajar fram och tillbaka. Minns tomheten som en triangel i magen när jag rullade mot bussen som skulle ta mig hundra mil över australiensiskt högland. Mot tropiska breddgrader och barriärrev och äventyr i ensam anda.

03.30 am. Doften av fuktighet, svett och tropisk kyla i bussen. I tretton timmar tänkte jag på Jennie. På hur det känns att skiljas åt. Australien. Östkusten. Vi stannar på en nattöppen mack mitt i ingenstans på världens största ö. Jag köper en cola för att hålla ögonen öppna mot flanellsätet framför mig. Nu är jag ensam. Nu är jag ensam. Ekot mot skalet. Jag minns att mitt finger skakade okontrollerat vid ett tillfälle. Det var adrealinflödet. Bestående av både reskänslan och ensamheten. Friheten i det kan många gånger generera fokus än idag. Småstad till småstad.

Måndag. Rutiner och nytt liv. Flera månader senare sitter jag här på svenska östkusten och tänker på hur mitt hjärta är delat i det som skiljer mig från här och det jag skiljt mig från där. På hur det är att resa. På att röra sig.

14. my first wednesday night in New York gave me what I was looking for

Klockan är 4 am och natten ligger stilla, ljus och isigt klar över Brooklyns hustak. Vi har precis kommit hem från queerklubben på Metropolitan ave. Vi tar trappan med skitigt kaklade väggar upp på Morgan ave. Det är vår gata. Ett stenkast från vårt hem. Upp för trappan. Någon tar barnvagnsspärren ut och alarmet ekar mot klinkersen och tunneln mot manhattan. Det är lustigt, som vi så många gånger konstaterade, att man pustar ut, andas in och slappnar av när man kommer ut från tunnelbanan och sätter sin fot i riktning mot söder och Park Slope, rätt ut på Brooklyns asfalt. Framför mig, gamla fabrikslokaler, lastbilar, galler, dunkande hjärtan och trasiga vägar. Ett bestående lugn som man inte finner någon annanstans i New York. Gamla fabrikslokaler som konstnärsnästen, reklambyråer och luftiga hem.

Ekoaffären i hörnet har öppet dygnet runt. Jag och Anna sätter oss på en utav bänkarna utanför affären. Det är fler än vi som mumsar på en brie salamibaguette för att stilla danskoman. Vi sitter tysta. Amerikanskorna från Kalifornien som spenderat sin halva kväll på queerklubben med oss ligger redan hemma och sover. Vi är däremot inte trötta. Jag slänger ett ögonkast mot Robertas till vänster om mig. En plåtdörr med galler över fönstret och gråa gardiner tillsammans med en liten röd skylt som signalerar att det finns liv i bygnaden. Jag tänker på hur jag länge undrade vad det var för ställe. Som yttre betraktare har man ingen aning. Det kunde ha varit något obskyrt, nasty och olagligt. Kunde ha varit ett hem, knarknäste eller dagis.

Bakom plåtdörren finns en annan plåtdörr och därefter ett draperi. Bakom draperiet finns det sjungande bartenders, rockabillybrudar som bakar pizza i stenugn, långa, snidade träbord med stearinljuset som central figur. Man kan dra handen längs betongväggen, gå ut på altanen och sitta vid lägerelden, titta på den kombinerade radio/studion, eller gå två trappor upp, till restaurangens egna växthus som är uppbyggt på två kontainrar. Jag tänker på robertas när jag äter min baguette.

Anna petar mig på axeln och pekar på en folkmassa framför oss.
En man med rastaflätor och ärr i ansiktet spelar på sin saxofon, han snurrar, blundar och sträcker saxofonen och halsen upp mot stjärnorna och ljuset av New Yorks ständiga elförbrukning. Det är själfullt och mina knän skakar. Jag är svag för saxofoner och tanken om New York som en jazzeurofoisk plats spänner i mig. Det är sant. Myten är sann. I den skitgaste, kanske mest nutida mytomspunna delen av staden, mitt framför mig, får jag en privat musikaliskt briljant uppvisning tillsammans med andra onyktra, dansande och nattligt pigga Brooklynbor. Mina knän darrar och mannen, som uppenbarligen går på substansblod spelar så att kinderna blir röda och man ser hans blodådror pumpa. Det är fint. Tills någon slänger upp ett gammalt fabriksfönster och skriker att han ska sluta spela. Vi som befinner oss nere på gatan i saxofonistens parti skriker tillbaka. Och för varje "shuut up" får killen i fönstret en underbar improviserad saxofonmelodi tillbaka. Och så håller det på. Klockan är snart 5.40 och vi beger oss mot rummet med råttor tassandes på stengolvet. Vi sover länge den morgonen och nattens bravader vilar för alltid på våra läppars ivriga ord.

13. "The Planet" just crossed our way

Vår gråa skinande cruiser PT. Håret fladdrar i brisen. Anneli håller på att hämta sig från jetlaggen och jag har foten på pedalen. Nedvevade rutor och musik på högrsta. Vi kör längs Melrose ave, genom West Hollywood. På väg till MOCA. Nämn en person i vår bekantskapskrets som inte har påverkas av tv-serien som utspelar sig i samma stad vi nu befinner oss i. MOCA har en stor roll i denna tv-serie. Himlen mot ögonkanen. Solen mot bröstet. Los Angeles framför oss. Stadens hjärta är dessvärre biltrafiken. Små avgasspottare slingrar sig runt varje hus. Blodådror som alla fyller en funkrion för stadens rörelse. Trafiken står ofta stilla. Men det är ingen som bryr sig. L.A har ett lugnt tempo måste jag säga. Vi vrider båda huvudet åt vänster i den sista korsningen innan MOCA. Till vänster lägger sig solstrålarna mot en veranda, roséglas och skratten som ekar mot metallskrovet vi färdas i.

Vi stannar där. Går upp på verandan och vi möts av en kram och tre servitriser som frågar om vi vill sitta ute eller inne. Vädret är på sin californiska sida och självklart väljer vi solen och verandan med oljade mahognymöbler i West Hollywood. Servitrisen är en afroamerikan i bästa L.A-style. Hon kramar om oss så att min kind trycks mot hennes varma. Hon visar bilder på Leif som tydligen är från Sverige i hennes mobil.

Matupplevelsen som är värd att betala för. Dyrt var ordet för menyn men Anneli ser ut som Shane och jag som en mindre fattig L.A-bo så vi äter exlusiv cesarsallad med bröd, olivolja och soppa med toast. Lyxmaten i livsnjutaratmosfären. Gröna buskar hänger över verandan och West Hollywoods queera elit sipprar på sina vinglas. (Notera att queer i L.A inte riktigt är samma sak som i Europa) Morgonsolen och koldioxidhalten. Andas in. Jag dricker Kaliforniens bästa cappucino och vår vän till servitris slutar aldrig att prata. Anneli har sina pilotglasögon på, skinnjackan på och vi skrattar åt den lite smått absurda situationen att vi hamnat på verklghetens motsvarighet till "The Planet" från tv- serien jag nämnde innan. En, två, tre timmar och vi lämnar verandan. Solen vrider sig åt höger och vi beger oss mot vårt befintliga mission. MOCA. Innan vi lämnar verandan får vi kakor och varsinn take-away cappucino och ägarens gigantiska armar runt våra kroppar. Vem sa att L.A var ytligt och plastic? På många sätt har denne rätt. Staden är smutsig, skev och filthy. Men på många fler sätt är L.A som en varm salt sommarvåg. Kraftig, varm och oberäknelig.

12. montezuma, costa rica till kanarieöarna, spanien med kärlek

Montezuma i morgonsolen. Ett Costa Rica som vaknar med havsbrus och fallande cocosnötter. Kanarieöarna i kvällsmörkret. Myggor som vaknar och turister som skålar. Jag befinner mig på den förstnämnda plasen. Där sitter jag i ett klaustrofobiskt vitt rum och tittar på en skärm med bilder av det svenska eländet. Snö och vita horisonter. Hamnen är isfrusen och mamma tar sig från Halsvik till Uttervik på isen. På min halva av jordklotet, genom fönstret, åt vänster ser jag männsikor som plockar ihop efter dagen marknad i skuggan på torget. Torget som är omgivet av amerikanska medborgare i terrängbilar och hotell och männsikor i alkoholismens fotspår. Jag nynnar på musik som påminner mig om mitt land. Mitt land som är så annourlunda i jämförelse med det här landet. Och jag funderar på mig som resande. På mig som turist. På mig som global medborgare och slutligen på mig som en bricka i spelet.

Tio macintoshdatorer med senaste programvaran och en kylfläkt som befriar våra scandinaviska kroppar från hettan och havsvinden och pistolrånen på stranden. På väggarna hänger tavlor av gamla fotografier, tidningsutklipp och svenska texter. Det var svenskar som hittade den här platsen. Som på så många andra platser i världen har någon från fjärran kommit dit med drömmen om ett paradis. Om något annat. Nu ser det ut precis som alla andra exploaterade turistonanier. Inhemsk kultur på utsidan och historia med hål i hjärtat på insidan.

Men nu är jag här. Och vi hoppar i vattenfall i djungeln, vi ligger själva på stranden och låter pacific sea skölja och dra oss flera meter från havsbrynet, vi ser amerikansk film på storbild med havet i öronvrån och vi dansar salsa och tittar i skärmar. Och just i min skärm finns Linnéa. Hon är på kanarieöarna som är fullt av svenskar. Det var längesen jag skrattade på svenska och pratade med en slagkraft och säkerhet som bara sällskapet av goda vänner kan framkalla. Vi pratar om framtiden, lycka och hur saknaden ter sig. Det är nästan absurt. Vi har fötterna mot marken på två försvenskade ställen på jorden. På andra sidan. Så lång från varandra. Så långt från Sverige. Hanna frågar något på norska och skrattet från Linnéa går inte att ta miste på. Det är något vi inte ens behöver tala om. Vi skrattar åt samma sak. På ett hjärtligt sätt. På ett djupt sätt. Och jag minns att jag tyckte att det är märkligt hur man kan förmedla en stämning och en känsla genom två surrande skärmar och en fin vänskap där bakom. Det är något som lyfter mig med den insikten. Det är något som får mig att gå vidare. Tanken på att världen är liten. Tanken på det, är lugnande. Tjugoåtta minuter senare och det blir tyst när vi lägger på. Det blir varmt när jag går barfota genom dörren. Mitt hjärta dunkar för mina vänner. För mitt land och för min historia. Men också för världen och allt annat som spricker, älskar, dunkar, blöder, bubblar och får mig att komma till små underliga insikter vid stora underliga tillfällen.

11. now, you're among strangers



San Francisco och mina fötter mot sammetssoffan.
Israelen, modellen och Lena är där. Vi pratar om konst och ursprung. Om att hitta och att söka. I Amerika har man ingen mysbelysning. Lysrörsljus mot mina ögon som glänser tappert mot tvn. Vi dricker lokal öl och äter garlic crisps och jag känner en trygghet i magen ett obehag bakom mig. Jag hör Lenas skratt från köket. Jag hör Jasons vals med Eric i köket. Mer detaljer får jag inte med mig i hjärnbalken. Det som förändrar den här kvällen, händer plötsligt. Och för en gång skull tycker jag inte om saker som händer plötsligt. Tre sekunder senare med mobilen i handen med mammas ord i handen med ord från andra sidan i handen med ord från vettet i handen. Allt i handen. Tre sekunder och skype på den kaklade toaletten och svenska ögon mot svenska ögon genom cyberrymden och jag lättar på hjärtat som skaver av saknad till något som jag kallar familj. Något som jag alltid alltid litar på. Min katt är smal och den vargiska istidsvintern har förstört henne och nu kastar hon inte längre snö med tassarna hon tittar inte ens på mig hennes ögon glänser tappert mot tvn. Hon springer i liggande position och hon har blod i hjärnan och jag skriker på svenska på amerikanska på henne för att hon lämnar mig när jag inte är där. Hon har det bra säger läkaren och tittar in i skärmen mot mig. Jag är för tillfället en digital konstruktion och mina känslor kan jag inte skicka replikerar jag.

Klockan är omvänd här. Hennes svarta vita päls med den lilla rosa nosen ligger stilla i fönstret med isen mot brännö i ryggen. Hon är inte där längre. Hon är i usa. Hon är med mig. Hon är stilla. Hon har det bra. Och mitt hjärta skaver när jag hör henne prata till mig. "My cat just died" och vi faller ihop på soffan med joggingbyxor och strumpor och universiell förståelse från mellanöstern till barcelona till scandinavien till landet utan historia. Sorg.

Natten. Height st är blek och tyst och uppkäftig utanför fönstret. Jag har tre täcken över magen och salt på kinderna och världens största soffa att lita på. Tre sekunder och jag har två katter och en hund på magen. Andas in, andas ut och det som kallas vise versa. Förståelse. Retoriklös sådan är något av det bästa som finns. Och jag fann den. I sorgen. På andra sidan. Among strangers.

10. med huvudet mot stranden

Vi har problem med motorn. Eftermiddagssol i New Zealand och höga berg mot näthinnan. Vi har sprängt sönder trummhinnorna med Kings of leon första platta och Rolling Stones i samma ordning. Hanna och jag. Bredvid mig sträcker sig en oändligt lång sensommaräng med vete, havre och annan okänd vassliknande växt. Vi hör havet långt borta. 7.03 pm och vi har lämnat james och bilreparatören i den sovande staden. Han hade olja på byxan, en hund och det varmaste hjärtat. Han kanske tror på jesus men jag tror på honom. Vi lämnar spår efter oss. Olja. Motorhuven ryker. Vi försöker hitta en plats för vår kapitalistiska, åttameters monster till världsförstörare. Gas broms, gas broms. Ödemark. En lätt spänning av nordisk irritation ligger som en skugga längs bilens varma säten.

Vi svänger in på en lång och skumpig strandväg. Hittar en plats i solnedgången. Lagar pasta med färdig sås. Varmt och klibbigt. Stranden mot våra fötter. Det är vi och till höger möter vi två smutsiga hippies som sover i en gammal volvo combo. Sandflugor som en irriterande fastlås nerv. Hippies som slår varandra med pinnar och skägget som har växt till knäna vajar i vinden. Min hud är täckt av vasslukt och myggspray från Australien. Inget hjälper. Som en tryckande ökenhetta, som ett orimligt besvär. Sandflugor i ögat. Men solen är en kraft som behåller oss sittande i hennes närhet. Vågor mot sanden. Det är svårt att beskriva tystnad eller något som är öde med ord. En plats där man känner att man undrar om man verkligen är på jorden. Om någon skulle kunna hitta oss här. Jag skulle vilja beskriva det som en tryckande känsla. Öken.

Det är det där ljudet. Ljudet av vågor mot öde strand som jag minns mest. Små sandflingor som rullar mot varandra. Klockan är 7.05 am och tolv timmar senare har jag solen i ögat och Mari bredvid mig. Vi springer ut mot sandflugor och morgonblåst. Vi har smutsiga hippies på vänster sida. Luften smakar salt och jag minns tre två ett år av min bardoms salta sommrar. Blicken mot horisonten och ett dussin delfiner som hoppar och landar mjukt och smidigt i nästa våg. Ett dussin som nerverande, vibrerande, skakande, vilset och lyckligt längtar någonstans. Precis som jag.

9. en mening kan förändra allt



Solen lyser mellan träden.
Stora gröna blad och ogenomträngliga snåriga stigar framför oss. Vi cyklar i tystnad. Bilar, mopeder, cyklar flyger förbi på den gropiga grusvägen. Vi har bikini och shorts och det är sjukt varmt och händerna på styret och solglasen för ljuset. Solen är starkt. Vi är på väg till surfkillen och revet. Det finns egentligen ingenting att säga. Vi bara är. Vi cyklar förbi organiska, ekologiska restauranger, kollektiv i stora hus i utkanten av djungeln, blommor, och alla klorofylliska väggar som reser sig bredvid oss. Fåglar i luften, tropisk hetta i luftstrupen, havets brus i öronkanten och framtidens ljus i ögonbiten. Det är stilla och vi är skandinaviska cykelfötter i centralamerika. Mari bryter tystnaden. "Jag är så lycklig". Meningen har inte bara en vardagsuppenbarelses ton i stämman. Hon säger det med medvetenhet, med kraft och med sprängande ärlighet. Och sånt är värt att skriva om.

8. I'm a sailor i said and therefore we should sail

Vi har lämnat kajen nu. Åskan dånar och blixten slår ner längs horisonten. Jag står i akter på en gigantisk trimaran utan segel. Håller mig fast i vajern som stäcker sig upp mot masten. Jag har något av en femtiotaloutfit och ligger lågt. Känner av människorna runt omkring mig. Jag har en, två, tre blickar i nacken mot det australiensiska höglandet som sakta försvinner bakom oss. Båten puttrar sig sakta framåt och ösregnet är ett faktum av tropiska kaliber. Vi lånar gula regnrockar allihopa. Någon lägger sig i kalsonger och låter regnet rinna över kroppen och ner genom nätet för att tillslut hamna i havet. Det är grått och eländigt. Kallt och blåsigt. Jag tänker på europeisk historia, på hajarna som simmar runt oss och att tiden står stilla på havet.

Det är två dagar kvar på 2009 och tropisk regn mot kinden och dimman runt båten som kladdar sig fast mot huden.
Jag knackar den tjocka gubben som titulerar sig som skeppare på axeln och frågar varför vi inte seglar. Han ger sin seglarvänner en snorkig blick och säger att det inte finns någon vind. Jag tar en, två, tre steg in i sittbrunnen och den gigantiska ratten med ekolod, kompass och blöta turister. Spärrar ögonen i mannen och säger att det visst finns vind. Titta på mitt hår, det blåser friskt åt höger och det regnar och moder jord vill att vi seglar för jag gillar inte bensin. Det är perfekt slörvind och vi tar siktet mot naturskyddade paradisöar kom igen då. Han suckar och försäkrar mig om att det är jobbigt att sätta segel. Mina blå ögon djupt i hans bruna när jag säger att han är ett arsle av det stora slaget. Bagatelliska saker kommer ur din mun skipper, säger jag som ett kompleterande tillägg. Han suckar. Regnet står fortfarande som spikar som smattrar mot plastskrovet. Jag börjar att fixa med tampar, sätta ordning seglet och tittar uppmanande på besättningen. De suckar och utbyter trötta blickar.

I'm a sailor. Två dagar kvar på året som förändrade mitt liv på många sätt och jag står och drar tampar med en brittisk akademiker och en tjock hipster från belgien. Vi ler åt vädret och åt vinden och åt besättningen som inte kunde göra något annat än styra båten upp mot vinden. Det går en, två, tre minuter innan vi har alla segel uppe och står och dunkar varandra i ryggen och blåser andetag mot skavsåren på händerna. Båten faller tillbaka och vi seglar slör. Den brittiske akademikern lutar sig över ekolodet, kompassen och ratten och stänger av motorn. Nu seglar vi på australienst vatten i riktning mot chile skriker akademikern så att kaptenens skägg reser sig. Det går fort. Det går fortare än bensinslukande lata motorgubbars motor.

Ett, två, tre med naturen. Det tar inte många minuter innan molnen skingras och de gula regnrockarna slängs ner i köket. De andra europerna lägger sig på nätet som binder ihop skrovet i mitten med de två skorven på sidorna. Slänger av sig skor och tröjor. Vattnet blir kristallblått och dimman skingrar sig. Det är klibbigt mot huden, tungt att andas och en värme som bara australien kan förse oss med. Blå himmel. Molnen rör sig i motsatt riktning. Kaptenen tittar skeptiskt på mig och frågar vart jag har lärt mig att segla. Jag svarar att jag föddes med vinden i blodet, med kompassen i hjärtat och ön under mina fötter. Ett segel är människans bästa uppfinning är min sista mening innan jag ställer mig föran i båten och tittar ut över horisonten. Skrovet slår hårt mot havets yta. Mitt hjärta hårt mot sig själv. Jag vill tänka att moder jord eller universum eller atlasboken eller slumpen tackade oss för seglet och gav oss solen från sin bästa sida. Men sånt vet man ju aldrig.


RSS 2.0